Det mesta pekar på att det även den här säsongen är A3 och Luleå som kommer att göra upp om SM-guldet. Visserligen stack ju Högsbo upp sist och snodde Luleå på den ena finalplatsen, men det får nog betraktas som ett olycksfall i arbetet för det femfaldiga mästarlaget. Det var helt enkelt så att man inte fick ihop lagbygget, varken spelmässigt eller på annat sätt. Framför allt brast det i sammanhållning och laganda och då fungerar det ju inte ens om man har stora resurser och ett på papperet starkt lag.

Till den här säsongen har man i Luleå dragit konsekvenserna av förra säsongens bakslag. Det är ett till stora delar nytt lag och en ny coach som skall se till att ”ordningen återställs”. Hur det blir med den saken får vi se, men i de flesta förhandstipsen är Luleå säsongens guldfavorit. Att laget föll i den första seriefinalen verkar inte ha ruckat på den uppfattningen.

Men finns det några andra som kan blanda sig in i finaldiskussionen? Det är svårt att säga i det här skedet av säsongen, då vi snarare kan ställa några ytterligare frågor:

Kan Högsbo upprepa fjolårets succé?

Vi skall inte utesluta något, men det skulle nog vara en större skräll än den i våras. Truppen saknar det rätta djupet, för Högsbo har haft ett stort manfall, som inte är lätt att reparera, men överraskade ändå i den första omgången genom att bortabesegra Telge. Det blir spännande att följa Högsbos förehavanden framöver.

Står Alvik distansen ut i år?

Startfemman är rejält konkurrensduglig, men inte heller Alvik har riktigt det djup som skulle behövas, med flera spelare som ännu inte kan tävla med bästa. Optimismen flödar ändå i Alvik efter två inledande vinster och med tre spelare i topp i ligans skytteliga. Det ger dock inte en riktigt rättvisande bild eftersom Alvik inlett med att möta Uppsala och Mark, två lag som varken har alla spelare på plats och inte heller bedöms kunna uppnå framskjutna positioner i tabellen. Det första riktiga testet för Alvik kommer i helgen, då A3 står för motståndet.

Det stora frågetecknet när det gäller Alvik är ändå om de står distansen ut den här gången. Normalt sett är ju Alvik en ganska klar trea i ligan, men haft en tendens att snubbla på slutet, när slutspelet tar vid och de viktiga matcherna börjar. Det gäller laget som helhet och individuella spelare i synnerhet.

Är det skrälläge för något av ”mittenlagen”?

Det vore riktigt uppfriskande om någon kunde upprepa det Högsbo presterade i våras, men i dagsläget är det inte mycket som talar för det. För Norrköping, Eos, Högsbo, Wetterbygden och Telge handlar säsongen rimligen om positioner och att som vanligt undvika att hamna på platserna 7 och 8, då man i en kvartsfinal troligen får tas sig an antingen A3 eller Luleå. Och det vill man ju inte.

Vi får se vilket av mittenlagen som förmår hålla stabiliteten över grundserien, för det är vad det handlar om. I stort sett alla de här lagen var ju rejält upp och ned förra säsongen, slog varandra huller om buller och några av dem gick dessutom på minor mot de svagaste lagen.

Mitt tips i dagens läge, efter bara ett par haltande omgångar, är att tabellen kommer att se ut så här vad gäller platserna 4-8:
4. Telge
5. Norrköping
6. Högsbo
7. Wetterbygden
8. Eos

Kommer Visby, Uppsala och Mark att ställa till det?

Visby tycks åter vara ligans sorgebarn, som förra säsongen missade slutspelet för första gången på evigheter. Det vi sett hittills av dem ger inte direkt anledning till optimism, men man vet aldrig. För två år sedan slog sig Visby överraskande till med en semifinalplats. Och vad gäller Uppsala och Mark är intrycket att de är närmare övriga lag än de två senaste säsongerna. Båda lagen har t ex satsat på fler importer från start i år och det jag sett av dem verkar båda lagen ha bättre intentioner i sina sätt att spela. Än så länge saknar dock både Mark och Uppsala viktiga pjäser i sina lag, vilket gör att vi inte riktigt vet vad de går för.

Stalltipset är ändå att de här tre lagen kommer att hamna på platserna 9-11 i tabellen, men ta en del vinster mot de bättre lagen. På så sätt kan de mycket väl komma att påverka situationen i tabellen, inte minst för ”mittlagen.”

De sex senaste säsongerna har guldet hamnar i Umeå eller Luleå. Men hegemonier och dynastier tar slut och nya uppstår. Andra lag kommer att blanda sig i eller ta över. Så hur ser det ut på sikt? Var hittar vi tronarvingen, som har resurserna och möjligheterna att ta över?

Det är förstås svårt att säga, men det finns klubbar med ambitioner. Wetterbygden har t ex som mål att med sina elitlag på sikt tävla om SM-guldet. Det är uppfriskande att det finns klubbar som sätter målen på den nivån. Vi får se om saker och ting utvecklas på rätt sätt för Sparks, och för klubben som helhet, för det sportsliga och det andra, inte minst uppbyggnaden av kassakistan, måste gå hand i hand. Realistiskt sett krävs det ännu en tid för unga Wetterbygden innan man kan ta upp kampen med de bästa. Frågan är inte om den allvarligaste satsningen mot toppen i i rimlig närtid kan komma från annat håll, nämligen anrika Södertälje BBK.

Det har varit en turbulent höst i SBBK:  Inför årsmötet föreslog valberedningen stora ommöbleringar i styrelsen, en åtgärd som ledde till en hel del rabalder. Men valberedningen fick som den ville och av den gamla styrelsen återstår bara en ledamot. Övriga blev bortplockade eller valde att lämna i protest.

Dessutom står det klart att klubbdirektören, Robert Andersson, kommer att lämna föreningen för att istället börja jobba för stadens hockeyklubb, SSK. Det ger klubben möjlighet att få in ny kraft och ändra om i ledningsstrukturerna. Det jag snappat upp är att man preliminärt tänker dela upp Anderssons jobb på två personer, d v s en klubbdirektör och en sportchef. Andersson har ju haft båda rollerna.

SBBK lär står inför en hel del förändringar av sin verksamhet. Vilken inriktningen blir framöver lär vi snart bli varse, men man får nog konstatera att även om klubben är fortsatt framgångsrik när det gäller elitverksamhet, så har verksamheten i olika delar gått i stå på andra områden.

Vi får anta att man tar helt nya grepp på breddsidan, där en målsättning borde vara att behålla fler under längre tid. Även kommersiellt lär det bli annat, med nya grepp och en bättre affärsmässighet, för det lär behövas nya tillskott om man skall klara att finansiera de kommande satsningarna som det ryktas om.

En satsning som sägs stå för dörren är att man vill lyfta Telge Basket till en nivå som motsvarar forna tiders glans. SBBK dominerade ju dambasketen i Sverige på 70 och 80-talen, med profiler som Bitte Andersson, Ann-Marie Wikner och Kicki Johansson. Nio raka guld kom det då. Sedan vann klubben även 1997 och tog de två sista gulden 2011 och 2012, då med spelare som Amanda Zahui, Binta Drammeh, Cleo Forsman och Elin Eldebrink i lagen.

Den nya satsningen handlar inte bara om att på allvar tävla om SM-guldet på hemmaplan, utan att även skapa ett lag som är slagkraftigt internationellt. Idén är att man som grund för en sådan satsning vill plocka hem Södertäljespelare i diasporan. Det lär i så fall handla om spelare som tvillingarna Eldebrink, Halvarsson med flera, d v s stora delar av landslaget. Och det förstår ju alla att det då krävs en rejäl kassakista.

Svenska klubbar deltar numera frekvent i internationellt klubblagsspel. Telge Basket gjorde det senast förra säsongen, A3 och Luleå spelar Eurocup i år. Ingen av de svenska klubbarna har dock ekonomi för att kunna hävda sig internationellt. Det handlar mer om att skaffa sig vana och erfarenhet på en högre nivå, vilket är gott nog.

Det är pengarna som skiljer de de bättre europeiska lagen från de övriga, så kan man skaffa fram det som behövs i Södertälje vore det onekligen något att se fram emot. Det är på något sätt dags att Sverige, som tillhör den europeiska eliten på landslagsnivå, får lite internationella klubblagsframgångar. Kan och klarar man en sådan satsning är det nog rätta tiden just nu. Det gäller att smida medan järnet är varmt och rida på den framgångsvåg som skapats i den svenska dambasketen.