Anders Jansson sätter punkt

27 december, 2020

En gång reste jag med Södertälje Kings till Sundsvall för en slutspelsmatch mot Dragons. Innan den skulle börja fick jag en visning av faciliteterna och klubbens förberedelser inför matchen. Jag minst framför allt hur mycket möda som hade lagts på att duka upp för ett stort antal sponsorer och samarbetspartners, som skulle trakteras och underhållas.

Det affärsmässiga inslaget i matchen var imponerande, men när jag efteråt skrev mitt matchreportage, så påpekade jag en sak som inte var så proffsigt upplagd: hur man tog hand om media. Jag noterade, aningen syrligt, att vi på pressläktaren inte ens bjöds på fika.

Efter en dryg vecka var det åter dags att åka till Sundsvall för nästa match i serien. När det blev halvtid såg jag klubbens starke man, Anders Jansson, komma ångande mot min plats på pressläktaren. Utan att säga ett ord slängde han fram en påse kanelsnäckor framför mig och vände sedan på klacken.

Många känner honom bättre än jag, men onekligen hade han glimten i ögat, den gode Jansson, en handlingens man i smått och stort, basketentusiasten som i sann entreprenörsanda bestämde sig för att sätta Sundsvall på den svenska basketkartan. Och det lyckades också. Dragons vann sitt första SM-guld 2009 efter en minnesvärd matchserie mot Solna och det andra 2011 mot Norrköping, där Dragons vände på steken genom att vinna den sjätte matchen på bortaplan efter ett oerhört drama.

Men det stolta bygget Sundsvall Dragons fick ett slut, när klubben 2016 sattes i konkurs efter långvariga problem med ekonomin och många märkliga turer. Jansson och två andra klubbföreträdare åtalades för bokföringsbrott och urkundsförfalskning, alternativt osant intygande. De fälldes i tingsrätten men friades senare helt i hovrätten, med undantag för att Anders Öhrn, den förre ordföranden, dömdes till samhällstjänst för att ha förfalskat en namnteckning.

Anders Jansson är aktuell i dagarna, då han i en nyutgiven bok, ”Bokslutet”, ger sin syn på vad som hände under Dragons uppgång och fall, och sätter därmed punkt för en period i sitt liv, ett liv som präglats av höga berg och djupa dalar, med allt emellan eufori över vunna mästerskap till djup ångest, inte minst under tiden från åtalet till den friande domen.

Boken är skriven tillsammans med journalisten och författaren Lars Nylin, känd för flera böcker om musik och idrott, bland annat ”Zlatan-hårda fakta”. Det finns inte så många svenska böcker om basket, så även om ”Bokslutet” inte är något litterärt mästerverk, så är den intressant läsning. Huvudtemat är förstås Janssons försvarstal och hans upprättelse efter att ha fått löpa gatlopp under Sundsvall Dragons krasch och det rättsliga efterspelet.

Men boken innehåller även annat, inte minst svensk baskethistoria. En kul passage är berättelsen om en viss Tekla Swedlund, en gävlebo och gymnastiklärare, som under en vistelse i USA lärde sig ett nytt spel. När hon återvände till Sverige introducerade hon den nya sporten för sina elever. Det var 1896 och första gången som basket spelades i Sverige. Swedlund skrev i ett brev om händelsen:

Jag lärde mig den amerikanska leken Basket Ball. Jag önskar att de av er som har skolor ville införa leken. Jag har infört den i Gefle och den har mottagits med stormande bifall av både pojkar och flickor, kvinnor och män”.

Enligt Anders Jansson fick han vara med om att dra in 350 miljoner i sponsorintäkter under åren med Sundsvall Dragons, en aktningsvärd summa. Jansson var eldsjälen och klubbdirektören som såg till att stålarna kom in så att verksamheten och laget kunde drivas mot nya framgångar. Som andra entreprenörer hade nog Jansson inte sin styrka i administration och bokföring, och hans poäng är också att bara för att han hämtade posten så kunde han inte veta exakt vilka fakturor som kommit in och när och om dessa betalats, vilket hävdades i polisutredningen.

Jansson hävdar med eftertryck att han aldrig har gjort något som är brottsligt och såvitt jag förstår finns ingen anledning att betvivla hans ord. Och den friande domen i hovrätten ger honom också rätt i sak. Vad han kan klandras för är att han som klubbdirektör var för godtrogen och inte hade tillräcklig koll på verksamheten, ekonomin och de juveler som fanns runt honom. Och han medger det också i boken:

Jag har gjort misstag. En del stora. Men jag har aldrig gjort något kriminellt”.

Det finns säkert de som ändå vill påstå att det försiggick en massa skumma saker i Dragons, allra minst sådant som hör hemma i den så kallade gråzonen. Det man kan säga är nog att det sker en massa tvivelaktiga saker i de allra flesta elitklubbar, i den ständiga jakten på pengar för att kunna hävda sig i den sportsliga kapplöpningen. Och finns inte den nödvändiga uppstyrningen vad gäller organisation och ekonomi, och man dessutom har fel personer i viktiga roller, så är det upplagt för problem. I det avseendet var nog Dragons som många andra, och flera exempel på när det gått överstyr finns ju på andra håll.

En stor bitterhet präglar texten i ”Bokslutet”, vilket inte är så märkligt, eftersom Jansson fick lämna sitt livsverk och sina två passioner i livet, Sundsvall Dragons och basketsporten. Men boken andas också framtidstro och optimism om basketen i Sverige, för kärleken till sporten kommer nog aldrig att gå över för Anders Jansson.

Som sig bör i den här typen av böcker är det många som hyllas för sina insatser och sin delaktighet i den resa som Sundsvall Dragons gjorde innan allt föll ihop och Jansson berättar också öppet om händelser, utan att nämna några namn, om importernas olika äventyr vid sidan av planen, med sex, alkohol, knark och våld.

Med samma frenesi kapas andra jäms med fotknölarna, inte minst kassören Ulf Johansson, medierna, Sundsvalls Kommun och ”de fyras gäng”, i synnerhet Lars Kallin. ”De fyras gäng”var de som kuppade sig in i Dragons ledning, tog över föreningen, försatte den i konkurs och gjorde den nämnda polisanmälan.

Men det är även andra som får en rejäl släng av sleven, bland dem företrädare för basketförbundet, liksom Torbjörn Gehrke och Dragons siste coach, Tommie Hansson. Allt sett med Anders Janssons ögon, för hans bok är ju en partsinlaga, men en läsvärd sådan. Till sist kan man dock tycka att Jansson skulle ha gett lite cred till Pontus Frivold, som skapat många av de logotyper, affischer och liknande, som frekvent används i boken.

 

// Tapio Joulamo

Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.