Är ligan bättre än på länge? Nej, knappast.
1 mars, 2022
I dessa dagar går det inte att låta bli att kommentera det ryska överfallet på Ukraina. Alla experter tycks vara överens om att den ryska krigsmaskinen kommer att kunna krossa Ukraina och tillsätta en marionettregering. Priset lär dock komma att bli fruktansvärt, inte minst i människoliv och förstörelse, men den viktigaste frågan är vad som händer efter det, d v s kommer Ukraina att bli en rysk lydstat, liksom Belarus, eller kommer kampen för självständighet att fortsätta i olika former?
Ingen kan svara på den frågan idag och det enda resten av världen kan göra, vid sidan av att stödja Ukraina på olika sätt, är att på alla sätt isolera angriparna, Ryssland och Belarus, och på det sättet tvinga fram en förändring. Så gjorde ju omvärlden med Sydafrika under apartheid. Regimen där isolerades såväl ekonomiskt, som politiskt, kulturellt och idrottsligt. Det är intressant att notera att den sydafrikanska oppositionen välkomnade isoleringen, och till slut ledde omvärldens ställningstagande till att regimen föll. Om det tidigare fanns tvivlare, så har nog Ukrainakriget en gång för alla bevisat att idrott och politik i högsta grad hör ihop.
Man ser nu att såväl nationella som internationella förbund, ett efter ett, utesluter ryska och belarusiska idrottare och idrottslag från allt internationellt utbyte. Det framstår givetvis som den rätta vägen att gå, tills isoleringen är total. Och till slut, efter nästan en vecka efter att överfallet på Ukraina inleddes, så vaknade det internationella basketförbundet. FIBA meddelade idag att man utesluter alla ryska lag från internationella tävlingar. Det var på tiden. Men Belarus då?
Luleå har nu säkrat förstaplatsen i grundserien och övriga lag som är helt klara för slutspel är Norrköping och nykomlingen Östersund. Av de övriga måste man räkna med att Alvik (13 vinster), liksom Visby och A3 (som båda har 12) snart säkrar sina slutspelsbiljetter,
Att Luleå och Norrköping finns i toppen är ingen överraskning, men att Östersund högst sannolikt kommer att landa som trea är en sensation. Östersund spelar en njutbar och fin basket och har verkligen fått sitt maskineri att fungera. Mycket av framgången kan förstås tillskrivas den unga coachen Alva Stark, som tillsammans med Niklas Thanos i Helsingborg är de tränare som får ut allra mest av sina lag.
Inför slutspurten hade Mark fördelen av att spela fyra av sina fem sista matcher på hemmaplan. I söndags knep man den första av hemmamatcherna, mot Visby. Mark står på elva vinster, vilket troligen kommer att räcka för slutspel. I så fall hamnar den sista slutspelsplatsen i Eos eller Högsbo (båda har åtta vunna). Södertälje, Helsingborg och Uppsala står på sju vinster, men har liksom Wetterbygden och Borås bara teoretiska möjligheter att nå play off.
Det lutar alltså åt att följande lag spelar slutspel den här våren: Luleå, Norrköping, Östersund, Alvik, Visby, A3, Mark och Eos/Högsbo. De åtråvärda hemmaplansfördelarna i kvartsfinalerna lär hamna hos de fyra förstnämnda i den nämnda ordning. Visby såg länge ut att kunna hamna topp fyra, och har i och för sig fortfarande chansen, men allt talar för att det i stället blir Alvik. Formstarka Alvik har ett ”lättare” program kvar.
Ödet för Visby blir nog att hamnar i en kvartsfinal mot just Alvik, som kan sägas ha fått ett uppvaknande under Janel McCarvilles ledning. Amerikanskan har på kort tid lyckats sätta sin prägel på laget och lyckats väldigt väl. För första gången på länge spelar Brommalaget med konsekvens och struktur, och med ett stort självförtroende.
Visby hade oturen att drabbas av ett nästan månadslångt speluppehåll p g a covid, från 22 januari till 16 februari. Det har förstås påverkat träningarna och spelet, och man har dessutom sin viktigaste försvarsspelare, Ace Harrison, inne på sjätte veckan av skadefrånvaro. Den saken märks tydligt. Försvaret är en stor anledning till att Visby bara vunnit en av sina senaste fem, och alla problemen kan sammantaget kosta laget den semifinalplats som länge såg ut att var inom räckhåll.
Det sägs att två Stockholmsklubbar, AIK och Fryshuset, är intresserade av att ta steget upp i ligan. Om båda skulle uppfylla villkoren för en uppflyttning så är det officiella beskedet att de två sämst placerade lagen i ligans grundserie flyttas ned. Den saken har förbundets tävlingsansvarige, Olle Lundén, bekräftat på en direkt fråga.
Med tanke på hur ligan sett ut den här säsongen vore det ett sportsligt debacle om två av lagen måste lämna den. Just nu parkerar Borås och Wetterbygden på de två sista platserna, men ännu är inget avgjort. Borås står på fem vinster och Wetterbygden sex, och är strax bakom Södertälje, Helsingborg och Uppsala, som har sju.
Det är ju så att ligan den här säsongen jämnare än på länge, kanske jämnare än någonsin. Det är kul att i stort sett alla lag kan utmana alla andra, att väldigt många matcher är jämna och att ”överraskningar” duggar tätt. Sådant gör ligan intressantare. Men det gör inte nödvändigtvis att den är bättre än på länge, vilket man utläsa av olika kommentarer. Det går inte att sätta likhetstecken mellan de båda sakerna. Jämnhet har inget med standard att göra.
Vi har för all del lag som är klart bättre än andra, men inte ens de bästa lagen är i närheten av en hög eller bra europeisk nivå, om man skall använda det som referensram.
Det är möjligt att det på olika håll anses att ligan är bättre än på länge därför att det finns fler utländska spelare än någonsin tidigare, främst amerikanskor. Men jag tycker nog inte att det argumentet håller riktigt. När det blir inflation i importer som skall kontrakteras med begränsade resurser, så ligger ju i sakens natur att många av dem inte hör hemma i det högra kvalitetsskiktet, utan snarare är till för att över huvud taget få spelare för att fylla ut trupperna.
Och det är precis det vi ser den här säsongen. Vi har aldrig tidigare haft så många importer, i alla fall ett tiotal, som inte gör mycket mer nytta än att ta upp plats för svenska spelare som skulle behöva speltid. Det är t o m så att man tycker synd om ett antal lovande, yngre svenskor, som får stå tillbaka för dem. Till saken hör att spelarmarknaden för närvarande är ytterst begränsad. Lag som i det här skedet av säsongen bytt ut importer eller sett sig nödgade att fylla på trupperna har väldigt lite att välja på. Och den saken syns tydligt i lagbyggena.
Det finns några få amerikanskor som håller en klass som gör att de kan ta språnget till bättre betalda jobb i andra europeiska ligor, men även vad gäller stjärnor som sticker ut är det tunnsått den här säsongen jämfört med många tidigare år. De där stjärnorna som riktigt sticker ut kan räknas på ena handens tumme.
Inte med den bästa vilja i världen vill jag påstå att ligan i år är bättre än på länge. Det finns som sagt de som tycker annorlunda, men de har knappast följt ligan genom åren, alternativt har en helt annan syn på vad som är ”bra basket”. Östersunds framfart tycker jag är ett tecken på att ligan som helhet inte har tagit några sjumilasteg. Inget kan ta något från Östersund, som gjort en enastående säsong, men att en nykomling, utan särskilt mycket ligaerfarenhet i laget och som inte gjort några signifikanta värvningar, kan tampas i toppen av tabellen är inget överbetyg till de andra ligalagen
Taktiskt och spelmässigt har det inte heller skett något uppseendeväckande. Alla gör nog sitt bästa, men det är påfallande ofta vilja men inte kunna i matcherna. Tekniska brister lyser igenom på många håll och beslutsfattandet under spelet lämnar mycket övrigt att önska. Det är ofta svårt att se vad lag försöker göra och hur de vill spela, vilket kan bero att det antingen saknas idéer om det, eller att spelarna inte klarar av det. Ta t e x snabba uppspel. Det är som om många lag inte har en tanke på hur de skall organisera sina break för att skaffa sig fördelar. De bara springer.
Till sist måste det svenska herrlandslagets insatser i VM-kvalet kommenteras, specifikt måndagens match mot Kroatien. Det var ju ytterst nära att laget hade säkrat en plats i nästa kvalomgång, d v s hamna bland 24 sista i det europeiska kvalet, av vilka tolv når slutspelet, som spelas i bortre Asien 2023.
En seger mot Kroatien hade räckt till en topp tre placering och fortsatt kvalspel, och det var ju så nära. Ett fantastiskt svenskt försvarsspel bäddade för en ledning med 15 poäng i halvtid, men matchen gick som bekant till två förlängningar och Kroatien segrade till slut med 105–98. Och som om det inte var illa nog, Kroatien skaffade därmed inbördes på Sverige och placeras alltså före om lagen hamnar på samma poäng i den slutliga tabellen.
I slutet av ordinarie matchtid, liksom i den första övertidsperioden, hade Sverige det sista bollinnehavet för att vinna matchen. De fem, respektive femton sekunderna, rann dock ut i sanden. Och det var nog det mest smärtsamma att se, vid sidan av att Sverige missade 13 av 34 straffar i matchen. På den här nivån är man van vid att lagen har specifika spel för speciella situationer, som t e x det sista skottet i matchen.
Mot Kroatien blev det dock pannkaka. Från åskådarplats såg det ut som om man båda gångerna bara ville ge bollen till Håkansson, som skulle få ”något att hända”. Det fanns förstås en tanke om vad som skulle ske men ingen av gångerna kom det något bra ut av det sista spelet. Tala om att ”guldet blev till sand”.
Det hela var jättetråkigt, med tanke på att man verkligen hade unnat det svenska landslaget ett avancemang i VM-kvalet. Hur bra än damerna presterar, så finns det ingen större intressehöjare än framgångar för herrlandslaget. I dessa tider, när basketen är på frammarsch vad gäller utövare, hade det suttit fint. Nåväl, chansen finns kvar, men det väntar två tuffa matcher i avslutningen. Finland på bortaplan och ett möjligen NBA-förstärkt Slovenien, i juni/juli. Vi håller alla tummar.
// Tapio Joulamo
Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.