Det behövs en ny form för SBL Dam

22 mars, 2022

Knappt har man hunnit smälta Borås besked om att man drar sig ur SBL Dam, förrän det händer på nytt. Under tisdagen meddelade styrelsen i Helsingborg BBK att man, efter två säsonger i ligan, gör samma sak. Som skäl anges att ligaengagemanget har slitit hårt på klubbens begränsade resurser, såväl ekonomiskt som organisatoriskt och att man måste ta ett steg tillbaka och fokusera på att öka breddverksamheten och stärka ledarskapet.

Att två lag drar sig ur är förstås ett hårt slag mot ligan och svensk dambasket. Precis som med Borås gav Helsingborg intrycket av en seriös nykomling för två år sedan. Från klubbens sida pratade man om ligaspelet i realistiska termer: ”vi tar ett steg i taget och måste se ligasatsningen på lång sikt”.

Och inte heller kan vi vara säkra på att det inte kommer mer. Föreningsledare jag pratat med säger att diskussionens vågor går heta i ytterligare någon klubb. I värsta fall kan vi få ytterligare något avhopp från ligan.

Att de här beskeden från Borås och Helsingborg kommer just nu är inte överraskande i sig. Hela idrottsrörelsen har ju haft det väldigt ansträngt under pandemin. Elitlagen har, till skillnad mot ungdomssidan, kunnat spela vidare, men med vikande intäkter och ingen publik. Många klubbar har hankat sig fram genom att man fått lättnader och bidrag, men nu är det slut med det. Det är helt enkelt så att effekterna av pandemin slår igenom med full kraft just nu. Vissa kommer att klara övergången, andra inte.

Dambasketen är extra drabbad eftersom man i de allra flesta fall har svårare än herrlagen att skaffa fram extern finansiering, främst sponsorer. Och sponsorerna har rent allmänt minskat under pandemin, eftersom många företag haft svåra tider och helt enkelt inte haft råd att stödja idrotten. Att pandemin skördar offer just nu är ett faktum. Redan hårt ansträngda ekonomier klarar inte av att hämta igen tappet.

Att helt och hållet skylla på effekterna av pandemin är dock lite för enkelt. SBL Dam har ett grundproblem i att man redan när pandemin slog till var överdimensionerad. Även när vi inte varit coviddrabbade har många klubbar fått leva från dag till dag, osäkra på om man skulle klara av ytterligare en säsong i ligan. Det har inte funnits några marginaler ens i ”bra tider”. Att det inte finns några när en kris slår till är ganska självklart.

Jag har sagt det förr och säger det igen: SBL Dam måste anpassa kostymen efter verkligheten. Damernas liga måste gå sin egen väg och upphöra med att var någon form av kopia av SBL Herr. SBL Dam skulle behöva skalas ned på olika sätt, främst kostnadsmässigt, och det är en linje som måste drivas av klubbarna och ligaföreningen. Bara för att lagen i SBL Herr t e x tillåts ha fyra importer, finns det ju inget som säger att SBL Dam skall göra det också.

Till saken hör att klubbarna i SBL Dam verkligen inte är någon homogen samling. Ett par lag har finansiella muskler och möjligheter att driva helprofessionella lag, medan den absoluta majoriteten inte är i närheten av det. Det finns en skala, från proffslag till rena amatörlag, och det säger sig självt att ligan inte kan drivas på ett par klubbars villkor eller låtsas som om SBL Dam är något som den absolut inte är. Man behöver inte vara en Einstein för att begripa det.

Om man hade löst de här strukturella problemen för flera år sedan hade vi förmodligen inte hamnat i den här situationen igen. Och som alla vet är det inte första gången det händer att lag plötsligt drar sig ur. Vi har visserligen varit förskonade från det under några år, men SBL Dam har en mörk historia av lag som hoppat av i parti och minut, medan ett antal andra år efter år har lyckats hänga kvar på ”gärsgårn”. Finns det verkligen någon som tycker att det är en bra modell? Möjligen de som anser att ligan först och främst skall vara en ”survival of the fittest”, där man obönhörligen slås ut om man inte orkar hänga med i karusellen och stapla import på import därför att ”alla andra gör ju så”. Det är kapprustning in absurdum.

Det finns de som bättre än jag kan hitta de åtgärder som krävs för att göra en ”downsizing” av SBL Dam, för det borde förstås handla om mer än att minska antalet importer och fortsätta med ett tvådomarsystem. Poängen är att det måste gå att hitta en struktur som klubbarna kan överleva i, utan att man måste dra i handbromsen så snart det blir lite förändringar i omvärlden, för sådant kommer att inträffa i framtiden också, var så säker.

En modell som tilltalar mig är den som man använder sig av i Frankrike. Där sägs klubbarna innan säsongen få lämna in en budget på sina intäkter och kostnader. Om den bedöms realistisk måste ligaklubbarna hålla sig till den under det kommande spelåret. Det blir som att varje enskild klubb får en ”salary cap”, som i WNBA och NBA. Har man en viss intäktsmassa kan man t e x inte skaffa sig spelare på en nivå som gör att kostnadssidan överskrider intäkterna. Det var av det här skälet som Tarbes, där Fransisco Pinto är coach, inte tilläts kontraktera Paulina Hersler inför den här säsongen. Klubben och hon var överens om villkoren, men övergången godkändes inte eftersom kostnadsmassan för Tarbes hade blivit för hög i förhållande till det som de hade estimerat.

En sådan modell har flera fördelar. Sköts det rätt så hålls klubbarna i herrans tukt och förmaning. Man får bita i det sura äpplet och skaffa sig den spelartrupp och de övriga kostnader som man har råd med. En annan är att alla klubbar inte tvingas in i en bestämd form. Några klubbar kommer att ha en större intäktsmassa och kan därför skaffa sig fler och bättre spelare. Och det är ju så som det fungerar i det ”vanliga” livet. Vissa har råd att köpa en Ferrari att köra runt med, medan andra bara kan unna sig en begagnad Fiat.

Oavsett vad, SBL Dam måste göras om så att den anpassas till den verklighet klubbarna och lagen lever i. Om det krävs att 90 % av spelarna är inhemska tonåringar, att man delar in ligan i geografiska zoner och spelar dubbelmöten på helgerna, så får det bli så. Vad vet jag vad som krävs? Det enda jag är säker på att det behövs en annan form och struktur än i dag, en riktig 10 000-milaservice.

 

// Tapio Joulamo

Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.