Superlativerna har haglat efter Luleås vändning av 0-2 underläget i finalen. Och det är de nyblivna svenska mästarinnorna naturligtvis värda. Tre raka efter två inledande förluster lär aldrig ha hänt tidigare.

Det som min tipparpanel trodde i höstas, innan spelet hade startat, d v s att Alvik skulle vinna grundserien men Luleå guldet, blev alltså verklighet. Men det var inte många som trodde på efter finalmatch nr. 2 i Luleå. Och undra på det. Luleå spelade håglöst, ja t o m huvudlöst, i de två första matcherna. Det fanns inget go, inget ledarskap och Alvik tilläts föra matcherna på sina egna villkor. Och det senare är ju något som man absolut inte skall göra mot Alvik.

Men inför match tre hände något. De rutinerade spelarna i Luleå tog tag i taktpinnen, laget satte på sig blåställen, och som Robin Sandberg uttryckte det: ”det var dags att inte krångla till det, och istället gå ut och bara köra”. Luleå tuffade till sig i försvaret och manglade på fysiskt, bestämde sig för att styra matchtempot, gav inte Alviksspelarna någon tid eller något utrymme och dubblade stenhårt i tresekundersområdet.

Nu i efterhand kan man dra slutsatsen att finalserien vände när Alvik missade de två treorna i slutsekunderna av den tredje matchen, för att ta den till förlängning. Där gick luften ur Alvik och all energi för fortsättningen tycktes ha flyttats norröver.

Medan Luleå under finalserien förvandlades från usla till lysande, kan Alvik sägas ha gått motsatt väg. Och tyvärr besannades de farhågor som fanns om Alvik: att de viker ned sig när det gäller som mest och att de har förtvivlat svårt att under spelets gång göra justeringar som förändrar matchbilderna.

Den tröst som Alvik kan finna är att många lag flera gånger fått bita i gräset i finalerna innan guldet äntligen kom. Det har som bekant hänt såväl Luleå som Visby och A3. Nu vet man i Alvik hur det är att spela final och hur man förlorar densamma.

Den erfarenheten skall inte underskattas. Jag minns en gång när Torbjörn Gehrke var coach i Södertälje. Jag pratade med honom om den kommande säsongen, bland annat om vilka som skulle bli guldfavoriterna. På våren hade Sundsvall förlorat finalen och jag sa till Gehrke: ”Sundsvall skall vi nog inte räkna med”, på vilket han svarade: ”Där har du fel. De blir farliga, för nu har de finalerfarenheten och vet vad som krävs nästa gång”. Mycket riktigt vann Sundsvall SM-guldet och vem vet, kanske det är Alviks tur i SBL Dam nästa säsong.

Den sista matchen blev lite av en antiklimax. Ingen i Alvik förmådde ta tag i det hela när Luleå ryckte ifrån. I motsats till Luleå saknades det nödvändiga ledarskapet för att vända på kuttingen. Alla förväntade sig förstås att McCarville skulle bli den tog som tog i taktpinnen, men i den här matchserien visade hon sig inte vara den där naturliga pådrivaren.

Många var bra i Luleå, men hjälten framför alla andra var Maggie Lucas, som välförtjänt fick priset som finalernas MVP. Det var rent remarkabelt vilken metamorfos Lucas genomgick. När hon kom till Luleå gjorde hon inte mycket väsen av sig och tycktes inte kunna annat än att spot-skjuta treor. Men ju längre säsongen led, desto bättre blev Lucas. Hon hade en oerhörd energi, var riktigt bra i försvaret och tog offensiva initiativ på massor av olika sätt. Där demonstrerades sann vinnarmentalitet.

Det blev en spännande, svängig och raffinerad finalserie, som det ju blir när det ena laget tar de två första matcherna och det andra sedan hämtar tillbaka och går förbi. Vi fick se många fina individuella prestationer och stundtals var det bra rent spelmässigt, men också långa sekvenser med hafsigt och slarvigt spel. Sammantaget nådde dock inte spelet de höjder som många gett uttryck för. Jag tycker att några andra av de finalserier som utkämpats de senaste tio åren varit mer givande i det avseendet, t e x när Telge slog Northland 2012 och några av bataljerna mellan Luleå och A3. Men dramatiskt var det i år, annat går inte att säga.

Och så skall vi göra några internationella noteringar:

• I Frankrike är nu grundserien avklarad. Elin Eldebrink och hennes Bourges vann den, trots förlust i sista omgången mot värsta rivalen, Lyon.
• Tarbes, med Regan Magarity och Louice Halvarsson, men även kanadensiskan Samantha Cooper, förra säsongen i Wetterbygden, kom på åttonde plats i Frankrike och får i kvarten möta just Bourges. En riktig svenskmatch m a o.
• Halvarsson har bestämt sig för en ytterligare säsong i Tarbes, men Magarity har skrivit på för Landes, som kom trea i grundserien. Att Magarity lockats bort är inte så konstigt, efter den finfina säsong hon haft. Svenskan hade det högsta effektivitetstalet av alla i den franska ligan, hon kom fyra i grundseriens skytteliga och tvåa i returligan!
• Utanför det franska slutspelet hamnade Hainaut, där Elin Gustavsson spelar. Hainaut kom på elfte plats, näst sist, med 6-16 i matcher.
• I Lettland vann TTT Riga, med Binta Drammeh, som väntat mästerskapet. En av Drammehs lagkamrater är för övrigt Sverigebekantingen Jessica Thomas, som spelade i Luleå.
• En annan före detta SBL-spelare, Tayler Mingo, blev nyligen tysk ligamästare med Keltern.
• I Spanien tog säsongen slut för Frida Eldebrink och Girona, som föll i semifinalen mot Valencia med 0-2. Eldebrink har skrivit på för en ytterligare en säsong med Girona, och därmed kan vi utesluta en återförening i Telge för tvillingarna, i alla fall till hösten.
• I kvartsfinalen besegrade Girona Clarinos (Farhiya Abdi) med 2-0. Abdi har haft en besvärlig säsong och fick bara spela 11 respektive 13 minuter i de båda kvartarna.
• Även för Paulina Hersler och hennes Battipaglia i Italien, är säsongen avslutad. Battipaglia lyckades bara vinna två av sina 22 matcher, men Hersler har haft en god säsong och snittat 15,7 poäng.
• Danielle Hamilton-Carter har chans att bli slovakisk mästare med sitt Piestanske Cajky. Efter en andraplats i grundserien spelar Piestanske Cajky just nu final mot Ruzomberok. Ställningen är 2-2 i matcher och ett avgörande möte väntar på lördag, 1 maj.
• Kalis Loyd spelar som bekant numera i Toulouse i den franska andraligan, LFB 2. Där avslutar man den här veckan grundserien, men redan nu är det klart att Toulouse kommer tvåa, liksom att Loyd vinner skytteligan med 19,2 poäng per match.
• I Grekland har man avslutat första delen av grundserien och de sex bästa lagen spelar vidare i en serie med enkelmöten, som avslutas 9 maj. Nathalie Fontaine och hennes Olympiacos ligger just nu trea och ser ut att sluta topp fyra.
• Amandy Kantzy i Polkowice nådde finalen i den polska ligan, där det dock blev förlust mot Gdynia med 2-3  matcher. Svenskan hade en blygsam roll och spelade t e x bara sju minuter i den sista finalmatchen.
• I den brittiska ligan skall Jesper Sundberg och hans Leicester Riders försöka ta sin andra titel när slutspelet drar igång på lördag. Leicester kom tvåa i grundserien efter ärkerivalen Sevenoaks, och mycket talar för att det blir de båda lagen som kommer att mötas i finalen. Riders spelar sin kvartsfinal på lördag mot Newcastle Eagles.
• Lagen i WNBA startade sina träningsläger 25 april inför ligastarten 15 maj. För Norrköpingsspelaren Chanelle Molina, blev det dock ett abrupt slut. Molina uppges ha stukat foten och blev cuttad redan på lägrets andra dag. Det var surt för Molina, som realistiskt sett ändå hade fått svårt att slå sig in i Indiana Fevers guarduppställning. Konkurrensen på bakplanen var inte direkt lätt, med lagets två bästa scorers förra säsongen, Kelsey Mitchell och Tiffany Mitchell. I laget finns också belgiskan Julie Allemand, som var startande pg säsongen 2020. Indiana har på bakplanen också Kysre Gondrezick, som blev klubbens första val i draften. Och som om det inte vore nog har man fått in den oerhört meriterade Danielle Robinson, som har med nio säsonger i WNBA bakom sig.
• T o m den svenska rikspressen har uppmärksammat att collegecoachen Kim Mulkey flyttat från Baylor till Louisiana State, där hon får en rejält tilltagen lön. Efter 21 säsonger på Baylor, då hon bland annat ledde skolan till tre NCAA-titlar, bestämde sig Mulkey för att återvända till sin hemstat, där hon hade sin spelarkarriär på Louisiana Tech. På Tech var hon sedan assisterande coach 1985-2000. Mulkey blev den första någonsin som vunnit det nationella slutspelet både som spelare, assisterande och som head coach.
• Mulkeys kontrakt med LSU sträcker sig över åtta år, där grundlönen det första året blir 2,5 miljoner dollar och höjs årligen, så att den om åtta år är 3 miljoner. Utöver det tillkommer olika bonusar, som är kopplade till placeringar i serierna och hur lång LSU når i slutspelen, men hon får även utdelning för eventuella utmärkelser, t e x om hon skulle bli ”årets coach” i sin conference eller i landet. Bonusarna sträcker sig från 10 000 dollar upp till 150 000. Det senare beloppet utfaller om LSU vinner det nationella mästerskapet.
• Med sina 2,5 miljoner bli Mulkey inte bara den bästa betalda kvinnliga collegecoachen. Såvitt det är känt kommer hon också att tjäna mest bland head coacherna inom dambasketen. Som jämförelse uppges Geno Auriemma på UConn ha en grundlön på 2,4 ,miljoner och landslagscoachen Dawn Staley på South Carolina 1,7 miljoner.