Här följer del 2 av vår fabel i juletid. Den som missade del 1 uppmanas att först läsa den. När vi nu återupptar handlingen är det dags för de fyra resterande kandidaterna till posten som ordförande att presentera sina förslag för representanterna på basketens förbundsmöte. Sjöstedt, Löfven, Lööf och Sabuni har redan varit uppe på scenen. Nu har turen kommit till Kristersson, Busch Thoor, Bolund och Åkesson att försöka få representanterna med sig.

Ulf Kristersson (M)

Jag förordar att kostnaderna för licenser och allehanda avgifter som klubbarna betalar till förbundet tas bort, eftersom de är att betrakta som skatter. Vidare vill jag, som marknadsliberal, tillåta att klubbarna får frihet att maximera sina intäkter, t ex genom att teckna sponsringsavtal med vilka spelbolag som helst. Då kommer det att regna manna över basketen.

I herrligaföreningen gnuggade man händerna inför utsikterna att äntligen kunna få ett avtal med Bet 365 eller någon annan spelbjässe, men på det hela taget mottogs inte heller Kristerssons programförklaring väl. Ilskan var på flera håll stor över att man skulle ge sig i lag med skumraskaktörer som spelbolag. ”Skall vi sälja vår själ till marknaden, är det så du menar, din kapitalistlakej”, hördes representanterna Ekström och Krona från Wetterbygden säga.

Ericsson bad åter delegaterna att sansa sig och bjöd genast fram nästa kandidat.

Ebba Busch Thor (KD)

Som representant för ett parti som i botten har en kristen värdegrund, kommer jag att införa att man innan alla matcher har en samling med alla närvarande i arenan, som avslutas med en bön. I övrigt instämmer jag i Ulf Kristerssons förslag.

Busch Thors anförande möttes av hån och skratt. Flera delegater applåderade när en av dem sa ”Du kommer hit utan någon egen idé, bara en enfaldig om att vi skall ha samling och be en bön innan varje match. Hur skulle det se ut? En baskethall är för f-n varken ett dagis eller en kyrka. Skärp till dig.”

Vid det här laget var mötesordförandens krafter i stort sett uttömda och rösten på upphällningen. När han till sist lyckades lägga sordin på ilskan i salen, suckade han och tänkte ”bara två kvar”.

Per Bolund (MP)

Jag kommer att införa ett krav på att alla basketlag reser till bortamatcherna med kommunala färdmedel. Det blir en extraskatt om man reser med flyg eller bil. Dessutom skall det införas att alla arenor och hallar drivs av vind- eller solkraft.

Nu var proppen nära att gå för många i mötessalen. ”Du kan inte på allvar mena att alla hallar måste byggas om. Hur ska någon ha råd att investera i solcellsparker eller vindkraftverk.? Har du tappat vettet, din trädkramare?”, hördes från någon oidentifierad person.

”Ordning i salen, ordning”, skrek mötesordföranden med sina sista krafter och bjöd upp den siste talaren.

Jimmie Åkesson (SD)

Om ni väljer mig till ordförande blir det ett omedelbart stopp för utländska spelare i lagen, oavsett varifrån de kommer. Ligaspelet skall alltså ske med enbart svenska spelare. Dessutom vill jag att ”Du gamla, du fria” sjungs inför varje match och inte bara under slutspelet.

Om Åkessons anförande kan sägas att det orsakade mer uppståndelse än något av de andra. Det var många representanter som skrek i protest, i mun på varandra. ”Är du inte riktigt klok. Inga importer? Då kan vi för f-n inte bedriva vår verksamhet. Och hur skall vi kunna vinna SM-guld då?” kunde bland annat höras. I den ilskna skaran fanns representanterna Johansson från Jämtland, Enjebo från Umeå, Larsson från Borås, Bergström från Djurgården och Pettersson från Visby.

Stämningen blev så infekterad att mötesordföranden inte längre lyckades tygla de upproriska. Några av dem var ytterst nära att gå till handgripligheter mot Åkesson, varvid ordningsvakterna fick gripa in och säkerställa ordningen.

När lugnet till slut hade lagt sig i möteslokalen var det dags för delegaterna att ställa frågor till kandidaterna. I det oväsen som följde var det inte lätt att urskilja särskilt mycket, men ett par frågor och svar gick att uppsnappa:

Representanterna Westin och Sundberg från herrligaföreningen ställde en fråga till alla kandidaterna.
”Vem eller vilka av er kan tänka sig att göra några avsteg från tävlingsbestämmelserna när vi tycker att det behövs”?

Till representanternas stora besvikelse svarade alla nekande och hänvisade till att överenskomna regler och bestämmelser måste gälla. Representanterna lät då meddela:  ”Vi har alltid fått bestämma och gå vår egen väg. Skall det vara på det här viset så är ni diskvalificerade allihop.”

Flera representanter, från bland annat Gotland och den norra delen av landet, hade gått samman och önskade svar från Bolund med följande fråga:

”Nu är det ju så att de flesta av oss inte bor på Södermalm och inte kan åka kollektivt till matcherna. Hur hade du tänkt att vi skulle kunna resa tvärs över landet om vi inte får flyga”?

Bolund svarade ” Ni får väl ta tåget och fungerar inte det så finns ju alternativet att åka båt. Det gjorde ju Greta, t o m över Atlanten, så då kan väl ni också.”

Möjligen gick Bolund lite för långt i sitt svar, för det tog hus i helsike. På nytt fick ordningsvakterna gripa in mot de upproriska representanterna. Med våld tvingades de föra ut de värsta bråkstakarna, Mosesson och Sehlin från Luleå, samt en person som lär ha gått under namnet ”Bossen från Umeå”, ut ur salen.

Till sist blev det ändå dags för representanterna att börja voteringen. Den gick dock inte så bra. Ingen kunde få de röster som krävdes för att bli vald. Faktum är att inte någon av kandidaterna ens fick någon röst. Representanterna vägrade helt enkelt att acceptera någon av de föreslagna. Ett veritabelt dödläge hade uppstått i ordförandevalet.

Den beprövade Ericsson fann då för gott att ajournera för lunch och passade på att använda pausen för en konsultation med några av representanterna för att om möjligt bryta dödläget. Han stängde in sig med ett par av de största distriktens representanter, med ett par av de större ligaklubbarna och med ligaföreningarna. Med var också den högste tjänstemannen i förbundet, Stark, som gärna ville ha ett ord med i laget om vem som skulle bli hans chef de närmaste åren. Innan Ericsson stängde dörren sågs även representanterna von Uthman och Nordmalm, som båda tycks ha en märklig förmåga att dyka upp i alla tänkbara sammanhang när det vankas spännande saker, smita in i rummet.

Efter en stund av fruktlösa diskussioner var Ericsson inte långt ifrån att kasta in handduken, men så kom så ett spektakulärt initiativ från Westra, vars representanter är kända för att kunna fixa och trixa i sådana här sammanhang. Idéen fick snabbt bifall i gruppen och Ericsson fick uppdraget att framföra förslaget till mötesrepresentanterna.

När lunchpausen var över och representanterna åter hade samlats i salen, släppte mötesordföranden bomben:

”Det finns nu ett förslag om en ny kandidat eftersom ingen av de åtta föreslagna kan godkännas. Förslaget är att HM Konungen väljs till ordförande för förbundet. Därför har vi skickat en kurir till den kungliga bostaden för att höra om hans excellens accepterar.”

Förslaget möttes med jubelrop av de församlade, rop som tilltog i styrka när budet kom att konungen sagt ja till erbjudandet. Även av mest inbitna republikanerna i salen jublade i högan sky. Mötesordföranden och delegaterna kunde andas ut. Carolus Rex valdes, med acklamation, till ny ordförande för landets basketbollförbund. Och kort därefter publicerade hovet ett pressmeddelande med anledning av kungens nya uppdrag. I det sa han:

”Den här korgbollen verkar vara en roligt sport. Det har Daniel berättat för mig. Och jag har själv sett det spelas en gång. Det var i ett OS, jag kommer inte ihåg vilket, men jag minns att det studsades väldeliga med bollen, och spelarna skuttade upp och ned som guttaperkabollar. Riktigt skojigt faktiskt.

Det är inte uteslutet att Silvia och jag kommer på besök för att titta på någon match. Antar att det blir i Alvik eftersom det ligger närmast vår bostad. Då måste alla sjunga Kungssången när vi anländer. Enda problemet för det tycks vara att hallen saknar en kunglig loge. Det måste ordnas, för det passar sig inte att vi sitter på hårda bänkar tillsammans med undersåtarna.”

Och därmed har den här långa berättelsen kommit till sitt slut. Det nationella förbundet hade fått en ny ordförande. De församlade vandrade ut från mötet, ut i den iskalla vinternatten. Glädjen var dock på topp, och gladast av alla var representanterna på mötet, gräddan av makthavarna inom sporten. Nu hade de valt en ordförande som inte skulle engagera sig eller lägga sig i verksamheten. På sin höjd skulle han bara behöva visa upp sig ibland för att dela ut medaljer efter någon turnering.

Nu kunde representanterna i godan ro, på var sitt håll, fortsätta göra exakt som de själva ville. Precis som de alltid hade gjort. Lugnet lade sig över basketsverige. Det var som om ett omvälvande förbundsmöte aldrig hade ägt rum.