Om ligan och landslaget
5 januari, 2021
Efter jul– och nyårshelgerna är det full rulle i ligan, i alla fall fram till 23 januari, då det blir ett två veckors landslagsuppehåll. Tabellen haltar ordentligt, till följd av alla matcher som flyttats fram på av covidskäl. Men fram till landslagsfönstret skall alla lag ha hunnit halvvägs eller längre.
Det börjar bli dags för lagen att se om sina hus inför resten av säsongen. Transferfönstret stänger den sista februari och vi skall nog räkna med att det tillkommer några ytterligare spelare. Förstärkningar lär komma till topplagen, de som vill tävla om mästerskapet, men även andra. Bland annat har Mark gjort slut med sina tre amerikanskor efter deras spelvägran, och några nya namn lär dyka upp snart.
Den senaste veckan har vi fått reda på tre nya. Wetterbygden har tagit in den amerikanska guarden Betsy Macdonald som ersättare för Keri Jewett Giles, och dessutom värvat Veronika Mirkovic, som i likhet med Elin Gustavsson flyttat hem från Belgien, där hennes lag har ställt in säsongen. Mirkovic kommer att bli viktig för Sparks i jakten på en slutspelsplats.
Macdonald förväntas debutera mot Luleå på fredag, men inte Mirkovic. Hon har nyligen kommit igång efter ett långt uppehåll och är nog inte spelklar förrän om någon vecka.
Och Luleå har hittat sin ersättare för brasilianskan Costa, genom at ta in den erfarna amerikanskan Maggie Lucas, som fyra säsonger har spelat i WNBA och bär smeknamnet ”Machine Gun Maggie”, främst för sin förmåga att peppra i treor. Under collegeåren på Penn State satte hon 365 stycken, vilket är den tolfte högsta noteringen i collegehistorien. Av allt att döma har Luleå därmed hittat en guard som kan bidra med poäng, något som Costa inte klarade av.
Frågan är om Luleå därmed sitter nöjt. Det finns de som är övertygade om att klubben kommer att förstärka med i alla fall en spelare till. Och i så fall lär det bli en stor kropp. Man kan också undra hur det resoneras i Högsbo. Alla skadorna har gjort laget ganska ihåligt. Det räcker mot de sämre lagen, men Högsbo får svårt att hävda sig mot toppkonkurrenterna om man inte förstärker, något som blev tydligt i hemmaförlusten mot A3 dagarna innan jul.
Jag skulle tro att det funderas i Umeå också. A3 är visserligen formstarkt och ståtar just nu med åtta raka. A3 gör för det mesta jobbet, men leveransen har varit ojämn och högstanivån inte direkt imponerande. Motståndarna har lärt sig att det gäller att göra livet surt för Thompson och Stach. Och lyckas det, så finns inte riktigt det behövliga djupet i A3.
Så vad gör Alvik om konkurrenterna vässar arsenalen inför slutspelet? Som jag tidigare har skrivit, så har de nog koll på läget dag för dag, och man kan nog lite på att Alvik har planerat för motdrag.
Det är dags att dela ut några utmärkelser till ligacoachernas prestationer så här långt. Om vi skall plocka ut tre coacher så tycker jag det får bli de här:
- Fotios Ioannidis, Alvik
Det har hörts kritik mot att Alvikscoachen inte är en mästare när det gäller att göra de nödvändiga justeringarna under en match, men icke desto mindre förtjänar Ioannidis förstaplatsen. Han har lett Alvik till tio raka ligavinster den här säsongen. Och han har gjort det genom att skapa förtroende, harmoni och en genuin lagkänsla. Det är faktiskt inte alla som klarar av, inte ens många. - Jan Hricko, Eos.
Hricko kom till Eos när säsongen redan hade startat och fick ta hand om ett lag som han inte själv hade valt ut. Och det har han gjort riktigt bra. Hricko disponerar laget och dess kapacitet på ett utmärkt sätt. Han tycks veta exakt vilka trådar han skall dra i och har stor andel i att Eos är hack i häl på topplagen i tabellen. - Kevin Taylor Lundgren, Norrköping
Att Norrköpingscoachen är en av ligans allra smartaste när det gäller taktiska upplägg vet alla, och han bevisar det gång på gång. Norrköping tar alla vinster som de förväntas göra, och vartenda topplag som ställs mot Norrköping får slita hårt för att besegra dem.
Landslagstruppen till den avslutande EM-kvalmatchen mot Montenegro är nu uttagen, och det man kan konstatera inför matchen som kommer att avgöra gruppsegern, är att tre namn som vi vant oss vid att se i de här sammanhangen, åter saknas: Farhiya Abdi, Danielle Hamilton-Carter och Ellen Nyström. Frågan är om vi sett det sista av de här tre. Om de kommer att dyka upp i landslaget framöver är nog högst osäkert. Det sägs att Hamilton-Carter inte vill, vilket lär bottna i missnöje över utebliven speltid senast hon var med. Det är synd, med tanke på att hon gör sin förmodligen bästa säsong i den slovakiska ligan, och dess för närvarande bästa klubb, Piestanske Cajky. Hamilton-Carter leder sitt lag med poängsnittet 15,8 och 7,5 returer per match.
Inte heller Nyström tycks vara intresserad av landslagsspel, vilket också är tråkigt eftersom hon är så allround och kan användas på flera positioner. I Luleå spelar Nyström i alla fall på, och gör det riktigt bra
Abdi är nog inte uttagen den här gången heller, vilket inte är så konstigt med tanke på hur det sett ut de senaste två säsongerna, då hon knappast spelat alls. Sent omsider är hon nu i alla fall klar för Clarinos, Kalis Loyds förra klubb, i den spanska ligan.
Det är lite synd hur det har blivit med Abdi, som nu borde vara på toppen av sin karriär. Lite till mans trodde vi nog att hon skulle kunna närma sig världseliten, och när hon rekryterades till Los Angeles i WNBA, verkade alla förutsättningar finnas. Men det ville inte riktigt lyfta under de tre säsongerna hon var där, och karriären i Europa har sedan kantats av ideliga klubbyten, utan kontinuitet. Abdi har tjänat stora slantar under sin karriär, men det är som om hon inte finner sig tillrätta och hittar sin roll, kanske inte ens accepterar den, allra minst i landslaget, vars toppskikt hon inte längre tillhör.
Bland de 14 i landslagstruppen, som inför matchen skall banats till tolv, noterar vi att Elin Gustavsson och Matilda Ekh åter fått plats efter sina fina insatser mot Israel. Även Freja Werth är uttagen, liksom överraskningen Julia Nyström från Eos. Och bland de tio reserverna hittar vi några som varit med tidigare, men också spelare som är nya och på det sättet får välförtjänt uppmärksamhet: Rauschan Gültekin, Ida Fredriksson och Evelyn Ovner.
Med flera unga spelare som redan är med i landslaget, eller på väg in i det, så ter sig landslagsframtiden ganska ljus ut, i synnerhet som det finns flera spelare på college som också bankar på porten. Och det är bra, för inom några år behövs en större växling. Fyra av de tyngsta korten är ju 80-talister och kommer inte att spela särskilt länge till i landslaget.
Det enda som ser lite oroande ut är det inte finns särskilt mycket storlek i den nya generationen. Det är väl bara Emma Johansson som är 190 bland de unga löftena. Utan stora spelare är det svårt att konkurrera på internationell nivå. Och tyvärr är längd bland kvinnliga spelare en stor bristvara inom den svenska basketen. Det finns flera anledningar till det, men det är en annan historia.
// Tapio Joulamo
Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.