Hemmalaget Helsingborg Basket stretade emot länge och väl och visade varför det fanns en anledning till varför inte Wetterbygden Highlanders vunnit nere i GA-hallen sedan ”Hjälmaren brann”. Till slut kunde ändå Highlanders dra den längsta stickan (76-66) och därmed också inkassera säsongens fjärde seger utav fem möjliga.

Wetterbygden Highlanders kom till spel denna lördagseftermiddag nere i vackra nordvästa Skåne fullt medvetna om att detta skulle bli allt annat än enkelt. Det är också hemmalaget som inleder piggast och rusar upp i en 12-4 ledning innan bortalaget successivt börjar jobba sig in i matchen, framförallt tack vare Albin Häll-Eriksson som häller i 19 poäng under de första 20 minuterna. Detta till trots så är det ändå Helsingborg Basket som går till halvtidsvila i ledning med en poäng, 43-42.

Ska vi tro det höga tonläget inne i ett av omklädningsrummen i GA-hallen, så var det en ganska frustrerad coach i Highlanders som tog till orda, eller vad säger du, Dennis Aulander:

– Ja, vad säger jag? Det var väl första gången i år som jag verkligen använde rösten som verktyg för att försöka väcka vårt lag. Det är frustrerande att se många skickliga individer prestera så förhållandevis lite och vad värre var, med ett kroppsspråk som inte hör hemma i vårt lag. Vi kan förlora matcher mot bättre lag, och märk noga, Helsingborg var bättre än oss under första halvlek och förtjänade att leda och om det fortsatt på det sättet, även att vinna. Det som fick mig att gå upp i falsett var just det faktum att under första halvlek var vi själva vår värsta motståndare. Vi har inte råd att se ut på det sättet om vi vill titulera oss själva som en trovärdig utmanare till de fyra platser som vår serie förfogar över till Superettan, säger Dennis Aulander.

Om det hade någon effekt eller inte låter vi vara osagt, men det är klart att 23 insläppta poäng under andra halvlek mot 43 poäng i första halvlek naturligtvis påverkar slutresultatet i slutändan. För offensivt fortsatte kräftgången för Highlanders under andra halvlek. När Helsingborg Baskets nyförvärv från Östersund, Stefan Zivkovic drog i en patenterad trepoängare för ledning med 61-56 och bara dryga sex minuter kvar att spela, så såg det förhållandevis mörkt ut för Highlanders. Detta var innan Mathias Liljeqvist äntrade bilden.

Med ett fantastiskt försvarsspel och returtagning i absolut toppklass (det gäller för övrigt hela laget i slutet av matchen), och en trepoängare som grädde på moset, så var han en av de stora anledningarna att Highlanders kunde göra 23-13 i slutperioden och till slut bärga lagets fjärde seger.

Dennis Aulander igen:

– Matte var en jätte för oss där i slutet. Det som imponerar mest var att han annars fick en ganska svår match med tanke på hans foulbelastning. Att då ha sinnesnärvaro och avsluta matchen på det sättet får nog ändå tillskrivas kontot för rutin. Jag tycker också det var roligt att se Tobbe Svensson få mer betalt i försvarsspelet än vad han fått tidigare. Jag är otroligt stolt för att vi återigen lyckas prestera den bästa basketen när det gäller som allra mest i slutet av matcherna. Vi gjorde det i Södertälje, vi gjorde det i Huddinge och vi gjorde det idag. Det här laget hittar vägar att vinna även om vi är fullt medvetna om att prestationen måste upp, säger Dennis Aulander.

Ja, visst är det så. Redan nästa helg väntar kanske den tuffaste utmaningen hittills för Wetterbygden Highlanders när laget åker tillbaka till Skåne för, inte bara en, utan två matcher mot i tur och ordning Eos Basket (lördag) och Trelleborg Pirates (söndag), två lag som, precis som Highlanders, aspirerar om de där åtråvärda Superettan-platserna.  Det är väl därför en inte alltför vild gissning att nästa helgs matcher kommer bli en stor vägdelare när det gäller Highlanders eventuella serietillhörighet efter jul. Vi låter headcoach Aulander få slutordet:

–  Det är inget att hymla om. Seger i de två matcherna och vi försätter oss i en fantastisk sits med tanke på att vi avslutar grundserien med fyra raka hemmamatcher. För att vi ska kunna tävla fullt ut nästa helg så behöver vi höja vår lägstanivå väsentligt och det ansvaret faller tungt på mig. Det är mitt jobb att få dessa grupp individer att prestera så optimalt som möjligt som lag betraktat och jag längtar tills det tillfället när vi får in en riktig lyckoträff och vi blir den samstämmiga orkestern jag vet att vi kan vara. Då jäklar blir det åka av och upp till motståndaren att hålla i hatten. Jag kan knappt vänta, avslutar en förhoppningsfull Dennis Aulander.