Det blev två s. k. hedersamma förluster när Sparks inledde Superettanspelet i Stockholm.

Lördagsmatchen mot Central inledde vi piggt och första halvlek var helt jämn, där ledningen skiftade mellan lagen. Ett ”and one”-spel av matchens gigant, Centrals Jennie Thingwall, i slutsekunderna gjorde att hemmalaget hade en trepoängsledning efter första halvlek.

Om hemmatöserna var missnöjda med att inte ha ”skakat av sig” bortalaget eller om vi var lite för nöjda med att ha gjort en jämn första halvlek mot ett bra lag, eller det möjligtvis var en kombination, vet jag inte, men vi var hur som helst inte redo när fighten väl var igång igen. Ganska snabbt fann vi oss på efterkälken med 10-12 poäng och Central är inget lag som det går att ge ett lillfinger. Vi tuffade till oss igen och gjorde resten av matchen jämn men till att komma så pass nära att vi kunde skaka hemmalaget lyckades vi inte.

En, i stort, godkänd premiär mot ett starkt och rutinerat motstånd.

När vi på söndagen äntrade Vasalundshallens golv för möte med Norrettans tredjeplacerade lag, Solna, var det med vissa segerförhoppningar. Till skillnad mot Centralmatchen inledde vi denna kampen väldigt passivt. Samtidigt som Solna, anförda av duktiga guarden Crystel Bittar, fick härja ganska ostört med penetreringar till egna avslut eller pass till öppna skott till lagkamrater som inte tvekade (hela fem assists i första halvlek) , verkade det som att det i Sparksgänget inte fanns något större intresse att göra poäng; vi bara letade passningar och när vi väl kom till öppna lägen verkade vi mer förvånade än målsugna…….. Utöver Hanna Karseland som skottade i två treor så hade vi bara 2-poängsgörare i första halvlek.

Tredje perioden blev precis lika annorlunda som tredje perioden i lördagsmatchen, men denna gången i en, för Sparks, positiv riktning. Vi vände helt på steken och via ett inspirerat försvarsspel lossnade det också framåt. Vi vänder underläge 20-35 till ledning 44-41 inför den avslutande akten. Tyvärr lyckas vi inte bygga på vår ledning utan då vi missar de två första anfallen så sätter Solna två raka, tuffa, treor och har ånyo ledningen i matchen. Hemmalaget gör ytterligare fyra obesvarade poäng, och vi är sju poäng efter, innan Tiffany säkert sätter två straffkast, vi pressar och stjäler bollen, två poäng av Anna-Maria, bonuskast som sitter till 49-51 och nu är det återigen match.

Försvarsspelet är nu i fokus och vi får några minuter utan poäng från något håll innan Jelena och Tiffany tar oss upp i ledningen igen; 53-51 med knappa två minuter kvar. Solna kvitterar med minuten kvar. Vi missar vårt anfall och Solna har sista skottet. Vi krigar till oss en uppkastsituation med 8 sekunder kvar; pilen visar dock hemmalagets boll men vi lyckas freda oss de sista sekunderna.

I förlängningen missar vi våra tre första anfall och Solna får ett tidigt grepp. När tiden börjar rinna ut tvingas vi chansspela lite; vi missar och hemmalaget är säkra från välgörenhetslinjen; game over.

Vi kommer tillbaka otroligt starkt efter en ganska blek första halvlek. Vi kommer tillbaka en gång till i fjärde perioden efter att ha hamnat sju poäng efter; mycket bra, och vi är en hårsmån från att bärga segern under ordinarie tid.

Sammantaget har helgens båda matcher visat att vi kan vara med och tävla på Superettannivå; bra, och att vi kan komma tillbaka i matcher från rejäla underlägen, superviktigt, men vi har också fått erfara i praktiken det vi visste redan i teorin – det går inte med halvhjärtade insatser, varken framåt eller bakåt, varken fysiskt eller mentalt. Nu handlar det om att dra nytta av dessa erfarenheter!