Seriepremiären avklarad och det är bara att konstatera att Eos var numret för stora för oss denna eftermiddag. Siffermässigt var vi med i en halvlek; 22-29, men när Eos blev ytterligare ett snäpp mer bestämda så hängde vi inte med längre; 7-19 i tredje perioden stängde matchen definitivt.
Den samlade rutin och erfarenhet som finns i lundalaget syntes med tydlighet att vi saknar när vi sätts under riktigt tryck i vårt anfallsspel. Vi blir tveksamma, nästan tafatta, i vårt agerande och det känns som att det blir viktigare att försöka undvika misstag i stället för att våga försöka skapa något positivt och kreativt.
Osäkerheten visar sig även i försvarsspelet där vi inte förmår att utföra de uppgifter vi bestämt oss för – vi tvivlar lite för mycket på vår förmåga. Självklart är det lättare att spela/prestera i medgång men idrottens värld består i annat än bara medgång. Vi vet att det finns mycket basket att plocka fram ur laget; vi har en hög högstanivå.
Vår stora utmaning ligger i förmågan att kunna prestera, att våga, även i motgång. Vi behöver höja lägstanivån och plocka fram krigarhjärtan, djävlaranamma, ja kalla det vad vi vill, när det inte stämmer för oss. Vi behöver spelare (egentligen samtliga) som, utifrån sina egna individuella förutsättningar, steppar upp, vågar kliva ur säkerhetszonen och driva sig själv och därtill också laget framåt. Att vi som lag kan ta oss samman och anta utmaningarna i tuffa fighter är en nyckel för genom detta hittar vi den riktiga utvecklingen.
Allt var självklart inte nattsvart.
Alice gör en rakt igenom bra insats och vi fick se prov på ett antal fina anfallskombinationer och bra försvarssekvenser. Att förlora mot Eos av 2015/16 års modell är absolut ingenting att skämmas för men jag skulle önska att vi förlorade på ett lite annat sätt.