Spelarna börjar droppa in

18 maj, 2021

I WNBA kan man se den allra bästa basketen, men alla matcher är sannerligen inte bra. Den tredje speldagen var det returmöte mellan Indiana och New York (lagen möttes även i den första omgången) och det blev en tillställning som inte går till historien. Det var, med WNBA-mått mätt, en riktigt svag, slarvig och okontrollerad match, där t e x båda lagen hade över 20 turnovers. Sammanlagt blev det 43,

Inget av lagen i WNBA är ännu på topp, efter att ha tränat tillsammans bara några veckor och precis kommit igång med matcherna, men att varken Indiana eller NY kommer att placera sig högt står ganska klart. NY har visserligen startat med två raka vinster, lika många som laget tog på hela förra säsongen, men båda har kommit mot ligans sannolikt just nu sämsta lag, Indiana.

New York lever högt på Sabrina Ionescu och Betnijah Laney, som förra året valdes till ”most improved player” i WNBA, men kommer att få stora problem mot de bättre lagen eftersom laget är klent vad gäller storlek. Indiana å sin sida har storlek, men verkar inte få ihop det den här säsongen heller, och hade svårt att utnyttja sin längdövervikt mot NY. Indiana misslyckades kapitalt med sina draft picks , så något måste göras och åtgärden blev att skaffa in mer längd. Indiana har aktiverat ungerskan och tvåmetersspelaren Bernadett Hatar med omedelbar verkan. Hatar är ju tillgänglig eftersom Ungern inte nådde EM-slutspelet.

Ett annat lag som är vilse i pannkakan är Washington, som är en tom ballong utan Delle Donne, Meesseman och Alysha Clark. Washington blev lätt nedplockat av Chicago, som har blivit mer komplett nu när Candace Parker anslutit, och får ses som en av huvudfavoriterna den här säsongen. Astou Ndour spelade för övrigt i Chicago, men kommer snart att lämna för att ansluta till den spanska EM-truppen.

Även Seattle är förstås att räkna med. Alla bitar är inte på plats, men laget imponerade när man enkelt utmanövrerade en av förhandsfavoriterna, Las Vegas, i den första omgången. Det fanns embryon till det stora spel som laget hade förra året. När Seattle spelar som bäst och lyckas kombinera individuella färdigheter med ett utpräglat lagspel, är de svårslagna. Och det gör de ju allt som oftast.

Las Vegas var en besvikelse och samma sak kan sägas om Los Angeles, som blev helt bortkollrat av Dallas. Zahui spelade som bekant inte matchen, men LA har ändå ett så erfaret och namnkunnigt lag att det är svårt att förstå. Några högre växlar kan man trots allt inte dra av de första matcherna och situationen i lagens trupper är som sagt ganska rörig än så länge. Det är mycket skador, en del som är speltrötta efter den europeiska säsongen, och många som saknas i lagen, inte minst p g a EM. Någon stabilitet i ligan och i lagen blir det nog inte förrän efter OS-uppehållet.

En spelare som ser ut att gå mot en genombrottssäsong är Natisha Hiedeman, som säsongen 19/20 var i Luleå, och i mitt tycke då var ligans bästa spelare. Hiedeman, som tillbringat vintern i Israel, har fått rejält utökat med speltid i Connecticuts två första matcher. Förra säsongen snittade hon drygt 18 minuter. Nu har det blivit över 30 och Hiedeman gör skäl för minuterna. Hon har satt 13 poäng i snitt och skjutit treor med riktigt bra procent, 45,5.

Connecticut, som alltid är välcoachat, har ett bra och välbalanserat lag med stora stjärnspelare som Dewanna Bonner och Jonquel Jones, men också Brionna Jones. Hiedeman har tagit det utrymme som skapats på bakplanen, främst tillsammans med Briann January. Connecticut blir som alltid en faktor att räkna med den här säsongen.

Man skulle kunna tro att den svenska basketen, och idrotten i allmänhet, går på knäna p g a pandemin och i en mening stämmer det också. Många betecknar det som en katastrof att unga spelare tvingats till ett så långt tränings- och tävlingsuppehåll. Många klubbar har nog gjort allt i sin makt för att på något sätt hålla någon typ av verksamhet i gång, men överlag betecknas risken att man på grund av situationen tappar såväl spelare som coacher, som överhängande.

Det blir förstås ett digert arbete att dels få tillbaka alla som tidigare varit aktiva, och samtidigt rekrytera nya. Det blir ett dubbelt jobb som kanske inte alla mäktar med.

Ekonomiskt går det dock ingen nöd på klubbarna. Kostnadssidan har sjunkit eftersom så mycket verksamhet legat på is, man har kunnat permittera personal och fått rejäla belopp i statligt stöd. Att det inte gått någon nöd på elitlagen märks ju t e x i antalet importer man har kunnat unna sig. Många elitklubbar kommer att gå ur krisen med välfyllda kassor.  Vi kommer att få se ligalag som har spenderbyxorna på sig när det gäller att fylla på spelartrupperna till hösten, det är ett som är säkert!

Det droppar redan in lite spelare här och där. Janel McCarville är klar för en fortsättning med Alvik, och Visby har förlängt med Jessica Kelliher och Ace Harrison. Östersund har gjort klart med Danielle Elbo, Elena Popkey och Moa Lundqvist, och Helsingborg har värvat finskan Ebba Pekonen. Av topplagen har A3 varit aktivt och kontrakterat Norrköpingsbekantingen Teniya Page, hämtat tillbaka Tiffany Brown och förlängt med Cajsa Uhrström, Sandra Hansson och Isabelle Edlund.

Längst framme i rekryteringsarbetet ligger Wetterbygden, som redan har elva spelare klara, om jag har räknat rätt. Tre av dem är amerikanskor, en guard och två större spelare. Det är helt klart att man i Wetterbygden inte vill riskera att hamna i den situation man gjorde förra säsongen, då lagbygget saknade storlek och muskler, och därmed blev rejält obalanserat.

De två som skall göra jobbet under korgarna är Ashley Arlen och Tyra Whitehead. Arlen (185) är den rutinerade av dem. Hon har spelat flera säsonger i Europa, medan Whitehead (190) är färsk från college. Arlen har varit borta ett par säsonger på grund av barnafödande och behöver nog en del tid för att komma tillbaka, men borde med all sin erfarenhet kunna bli en tillgång.

Whitehead är mer svårbedömd, men har haft en hyfsad collegekarriär, som började lite halvknackigt i Winston-Salem och sedan i Wake Forest, innan hon landade i San Jose State, som spelar i Mountain West conference. Det är inte den vassaste ligan, men producerar förstås en del bra spelare. Ett exempel är Visbys Jayde Christopher, som spelade i Boise State under Whiteheads första år i SJS.

Säsongen 19/20 snittade Whitehead double-double (13,9+10,1) men den sista säsongen blev rejält rumphuggen med bara totalt fyra matcher. Whitehead hade i alla fall tillräckligt av självförtroende för att anmäla sig till WNBA-draften i år. Hon lyckades inte bli draftad, men fick ett ”training camp contract” med Washington och fick i alla fall chansen att visa upp sig innan hon fick lämna.

Det lilla jag sett av Whitehead tyder i alla fall på att hon kan bli en viktig pjäs i Wetterbygden och i SBL Dam. Det finns ju inte så många spelare av den typen i ligan. Hon är stor och stark, kan ta plats, är en god returtagare och har ett bra skott på halvdistans.

När Mikko Riipinen fick utmärkelsen som årets coach i SBL Dam, så hamnade båda coachpriserna i Norrköping. Kevin Taylor- Lundgren fick det ju tidigare i damligan, för övrigt andra gången för honom. Norrköping fick även priset som årets lyft i SBL Dam, även om det i mitt tycke var en smula tveksamt.

Icke desto mindre är det helt klart att Taylor-Lundgren har fått ut mycket, möjligen max, av sitt lag. För verkligheten är att han inte har haft särskilt mycket att spela med. Han har fått gå runt på 5-6 spelare, varav tre amerikanskor, för att uppnå det han gjorde. Och det är en prestation i sig. Taylor-Lundgren är ju en av coacherna i SBL Dam som visar att om man smartar till sig och verkligen anstränger sig för att hitta de rätta greppen mot olika motståndare, så är hälften vunnet. Men sanningen är nog att det inte är så förtvivlat många konkurrenter som har den förmågan.

Så visst får Taylor-Lundgren anses värd sin utmärkelse för prestationen att komma femma i grundserien med en ganska tunn trupp. Men skall man vara lite kritisk, så är det att de andra spelarna, de bakom de nämnda 5-6, inte har haft den utveckling man trott, snarare att de fått oförändrat eller krympande utrymme och speltid. Nog hade man förväntat sig att spelare som Matilda Ståhl, Ida Ojala och andra skulle ta kliv, men så har det inte blivit.

 

 

// Tapio Joulamo

Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.