Efter Luleås seger i den tredje finalen sa Maggie Lucas att hon var glad att det gick vägen även om det ”inte var vackert”. Och en vacker seger var det sannerligen inte, men det spelar ingen roll. Luleå gjorde det enda rätta, grisade till det riktigt ordentligt, jagade Alviksspelarna över hela banan så snart de kom åt och tog för första gången i finalserien kontroll över tempot i matchen.

Man kunde nästan få intrycket att Robin Sandberg hade läst min krönika efter den förra matchen och tog mig ad notam. Men det tror jag inte han gjorde, för Sandberg insåg förstås att det kanske enda sättet att vinna var att spela som hans lag gjorde i fredags.

Spelare för spelare råder det ingen tvekan om att Alvik har en bättre uppställning. Alvik kan också gå runt på fler spelare, och ändå hittade Luleå ett sätt att vinna. Men matchen visade att man aldrig kan räkna bort ett lag som står med ryggen mot väggen, som är mer eller mindre desperat och som bestämmer sig för att uppträda som ett lag.

Alla vet att Alvik inte går att rubba om de i godan ro får spela sitt eget spel, men det är lika sant att laget har förvånansvärt svårt att göra de nödvändiga justeringarna om motståndarna hittar på något som stör deras rytm. Alvik vill inte ha ”slit och släng” matcher, när de måste jobba för att ens komma upp med bollen, när de inte får bestämma tempot och när motståndarna använder all sin fysik och är på dem som blodiglar.

Janel McCarville är ligans särklassigt bästa spelare när allt är som det skall. Men den senaste matchen var inte sådan. McCarville fick inte en lugn stund, blev hårt dubblad så snart bollen var i hennes händer, och det lider laget av, mer än något annat. Amerikanskan blev omilt behandlad av Luleåspelarna och faktiskt också av det grå laget. Det verkade onekligen som att hon flera gånger blev hårt foulad under korgen utan att få med sig några straffkast. Men så är det ofta i slutspelsmatcher och för första gången i finalserien såg fredagens tillställning ut som slutspelsmatcher brukar göra.

Torbjörn Björnström skrev i sin blogg att McCarville såg trött ut och undrade om hon verkligen kommer att orka med kanske ytterligare två matcher på kort tid. Onekligen såg hon inte direkt pigg ut och frågan Mr. Basket ställde är befogad. Det kan bli tre matcher på fem dagar för en spelare som är livsviktig för sitt lag, men som länge dragits med skadebekymmer och som hade ett tvåmånaders matchuppehåll innan kvartsfinalerna.

Att Alvik inte klarar det utan en alert McCarville är helt klart. Det hjälper inte ens att Klara Lundquist fortsätter leverera på hög nivå, eftersom McCarville gör Lundquist ännu bättre. Lundquist gjorde, efter en lite trög start, jobbet även i fredags, men så osynkat blev Alviks anfallsspel på grund av Luleås defensiv, att Lundquist tvingades ta flera forcerade beslut, en mot fem a lá NBA, för att få något att hända.

Även om Alvik hade två treor i slutsekunderna för att ta matchen till förlängning, så var Luleås seger i fredags rättvis. Att Luleå lyckades, trots att de var i brygga, var faktiskt imponerande. Och glädjande var att de rutinerade spelarna tog det ansvar jag efterlyste efter den andra finalmatchen. Det vill till att Nnamaka och Ellen Nyström fortsätter jaga på sitt lag om det skall bli en ytterligare resa till Stockholm.

Men det lär bli Alvik som får hitta på något extra och återta initiativet i söndagens match, för det finns skäl att anta att Luleå försöker få till en upprepning av den matchbild vi såg i fredags, vilket, som sagt, förmodligen är det enda sättet att besegra Alvik. Men Ioannidis och de andra har mycket att fundera över. Att man inte lyckades stoppa Lucas, som satte 32 poäng, är en sådan sak.

För alla intresserade, i synnerhet de som inte håller på något av lagen, var det en höjdare att Luleå lyckades vinna och ta serien till en fjärde match. Och kanske kan det rentav bli en femte, nu när Luleå har knäckt nöten. Ingenting kan uteslutas just nu. Alvik kan ta hem det redan på söndag, men att Luleå vänder finalen efter 0-2 underläge är faktiskt också möjligt. Det är faktiskt ett riktigt kul läge.

Jag fortsätter att framhärda med åsikten att den enskilt viktigaste faktorn för finalutgången är om Janel McCarville står pall eller inte. Det finns ingen spelare i finallagen som har i närheten av samma betydelse som den stora amerikanskan. Men orkar hon med det tuffa spelschemat? Och om hon orkar, kan hon hantera Luleås uppvaktning av henne bättre än i fredags?