Efter några veckors matchuppehåll vad gäller Superettanspel är det återigen dags för match och nu är det verkligen dags för Sparks att bekänna färg och visa vilket virke som finns innanför speldräkt och pannben.
För motståndet på söndag är Superettans just nu hetaste lag, Eos från Lund, som i den nya serien förutom att ha pulvriserat Fryshuset hunnit med att betvinga dittills, från norra serien, obesegrade Östersund; inte bara en utan två gånger.
Eos var, tillsammans med Högsbo, södra seriens suveräner innan jul med ett mycket kompetent spelarmaterial (vi fick se oss besegrade med 38-63 i säsongspremiären i Lund). Som om detta inte var nog att bita i har laget, i sin ambition att återta en damligaplats, förstärkt med två klasspelare. Dels Ashleigh Brown, en spelare som de två senaste säsongerna representerat topplaget Udominate i Damligan och snittat knappt 30 minuter och tio poäng, men kanske framförallt den estniska seniorlandslagspelaren Mirjam Nikolai. Mirjam är startspelare i landslaget och har haft framträdande roller i Estlands båda kvalmatcher till EM mot Frankrike och Kroatien och måste anses som Superettans, för tillfället, nyttigaste spelare.
Hennes facit i förra helgens match mot Östersund talar sitt tydliga språk; 31 poäng med fantastisk effektivitet, 7 returer och 6 assists – inte fy skam i en seriefinal; här finns onekligen mycket stor kapacitet. Mirjam spelar enkelt, gör få misstag och utnyttjar de lägen som ges på ett effektivt sätt. Eos är långtifrån bara dessa två spelare utan förfogar över ett homogent, fysiskt starkt, lag med många potentiella matchvinnare.
Hur stoppa denna vinstmaskin?
Det enda möjliga svaret är tillsammans.
Vi måste individuellt spela väldigt bra försvarsspel men framförallt lösa samarbetsknutarna fullt ut. Veckans träningar har visat att vi har förmågan att göra detta, men på söndag krävs det en extra växel.
Vi kan i ärlighetens namn inte förvänta oss att kliva ur denna batalj med ett rosa protokoll – även om vi självklart ska försöka. Därtill är Eos helt enkelt för bra. Jag ser den stora kampen som matchen mot oss själva. Att stå upp och kriga om varje boll, varje situation, att inte nedslås av missade skott eller lyckosamma motståndarattacker; kort skrivet – att vi gör det bästa vi kan i 40 minuter.
Låter kanske enkelt men är långtifrån det.
Det finns olika sätt att vara en vinnare och mitt önskemål är att vi ska kunna njuta av möjligheten att få tävlingsspela mot så skickligt motstånd och ta alla möjligheter till att utveckla förståelsen om hur basket på hög nivå spelas. Då kan vi gå från matchen med huvudena högt och vi har då också givit oss de bästa förutsättningar för den fortsatta satsningen, och framtida viktorior, både i Superettan och i framtiden.