Seriefinalen mellan Köpings Stars och Wetterbygden Stars hade på förhand blossats upp lite som ”Stjärnornas krig” och ingen som befann sig i Karlsbergshallen under lördagseftermiddagen lär kunnat hävda ”falsk marknadsföring” med tanke på det som presenterades framför dom under de dryga två timmar matchen pågick. Tvärtom var det basketpropaganda från början till slut och alla som fick chansen att bevittna detta är bara att gratulera. Till slut är det hemmalaget som kan gå segrande ur denna Batalj med stort ”B”, 92-90.

Inledningsvis är det hemmalaget som visar varför man är obesegrade så här långt in i Superettan. Med ett vasst försvarsspel och med en kusligt hög skottprocent, så börjar goda råd bli oerhört dyra ganska omgående för Wetterbygden Stars, detta knappt innan ens matchen hunnit börja. 31-19 efter Q1 var knappt den öppning som gästerna drömt om och den stora anledningen till detta är den totala avsaknaden av 1-1 försvar. Då kommer Eddie Alm in från bänken och ger Wetterbygden Stars lite luft under vingarna, detta tillsammans med att bortalaget gör lite småjusteringar defensivt, innebär att man vinner andra perioden med 27-20 och således har krympt avståndet till fem poäng i halvtid, 51-46 i hemmalagets favör.

Andra halvlek blir försenad pga strul med det elektroniska matchprotokollet och kanske gynnar denna ”ofrivilliga” vila gästerna bäst, för när väl tredje akten är igång, så har det ena Stars-laget sprungit både ifatt och förbi det andra Stars-laget, ledning med tre poäng för Stars-versionen från Jönköping efter Q3, 72-69.

Som sagt: detta var en matchup med många lysande stjärnor och den som kanske lyser allra mest och starkast i Karlsbergshallen denna gång är hemmalagets, Sean Smith. Att vi visste att han kunde bomba i treor från nedre delen av stan, det var ingen nyhet för oss, men att han dessutom skulle gå 9/12 från tvåpoängare varav merparten är starka attacker med både poäng och straffkast som följd, var kanske inget som man hade ”budgeterat” med i Wetterbygden-lägret. När matchen är till att avgöras i slutperioden, så är det nästan han som på egen hand skjuter segern till Köping Stars. 31 poäng talar sitt tydliga språk och det är svårt att argumentera mot utnämningen av ”Matchens Lirare”.

Förlusten till trots så var det inte utan att Wetterbygden Stars hade sina lägen. Kanske allra bäst läge hade man i den tredje perioden när ledningen som mest var uppe i elva poäng (72-61) och man hade ett rejält ”strypgrepp” om sina motståndare. I stället för att ”göra slut på bytet”, så tillåter man istället samma byte att kravla sig ur greppet och kontra med att göra 8-0. Bufferten på en 8-10 poäng in i fjärde perioden hade varit ack så välbehövlig så här med facit i hand.

Inte heller får vi glömma att Wetterbygden Stars faktiskt hade bollen med 20 sekunder kvar av matchen och underläge med ett poäng, 90-91. Tyvärr lyckas man inte excecuta detta sista spel utan istället kan Köpings Stars avgöra matchen från straffkastlinjen via Aleksa Solevic.

När vi summerar matchen i efterhand så kan vi konstatera att det här hade kunnat gå hur som helst, men att det till slut ändå får anses vara rättvist att hemmalaget vinner. Det brukar vara det när ett lag är i ledning dryga 32 minuter av matchens totala 40 minuter.

Eddie Alm är redan nämnd i bortalaget och förtjänar ytterligare beröm i form av sina 56 % från trepoängslinjen. Med sina 29 poäng, sju returer, fem assists och fem steals är ju Guim Exposito ytterst nära rollen att stjäla titeln ”Matchens Lirare” från hemmalagets Sean Smith. Istället är den han som står för den ödesdigra turnovern i slutet och även om man naturligtvis inte förlorar matchen enkom på det spelet, på det misstaget, så är det klart att ett sådant misstag får ödesdigra konsekvenser med tanke på att det inte finns någon återvändo med tanke matchklockan (3,2 sekunder kvar av matchen och Köpings boll).

Så lite skiljer från ”himmel och helvete” i dagens elitidrott. Samtidigt är det också det som är tjusningen med elitidrott, att det finns konsekvenser oavsett om vi pratar om att lyckas eller om att misslyckas. Vi är övertygande om att bägge lagen älskade att spela denna match av en enkel anledning: den betydde någonting. ”Prestige”, ”två poäng i tabellen”, ”skryträttigheter” tills nästa match lagen emellan”, what ever: matchen b-e-t-y-d-d-e något för de deltagande lagen vilket också syntes, underbart! För det är väl ändå det elitidrott handlar om? Att varje match betyder något? Varför annars hålla på?

Även Carlos Calvo är stabil idag med sina 15 poäng, sju returer och sex assists. Mest glädjande var nog ändå och se Carlos slit på hemmalagets Aleksa Solevic, som förvisso till slut ändå kom upp i sina 14 poäng och tio assists, men inte utan att behöva slita för dom. Kanske är Aleksa Solevic hela Superettans MVP så här långt, inte nödvändigtvis den bästa spelaren i Superettan, men finns det någon som är mer värdefull för sitt lag än han? Vi tror inte det.

Det är klart att en sådan här förlust svider för Wetterbygden Stars. Laget har dock väldigt lite att vara besvikna över (möjligtvis att lagets kapten, Mathias Liljeqvist, stukade foten i slutskedet vilket är illavarslande om det skulle visa sig vara av den allvarligare sorten), tvärtom: man kom till Köping och verkligen bjöd upp till kamp. Dessutom får man inte glömma att det går ett ”hyfsat” sparkapital hemma i Jönköping i form av en annan potentiell MVP i årets Superettan, Franco Kouagnia. Vi följer naturligtvis Francos kamp om arbetstillstånd med spänning.

Vi gissar att det nu handlar om slicka såren för Wetterbygden Stars innan förberedelserna börjar inför nästa helg då man tar sig an nästa obesegrade lag i Superettan, AIK Basket, på hemmaplan i Huskvarna Sporthall.

Ska vi gissa att AIK Basket då får ”betala priset” för denna nesliga förlust?