Det är ont om basketnyheter i dessa dagar. Nästan alla sitter still i båten, bekymrade över hur det skall gå och vad som kommer att hända i framtiden. Och på ligafronten är det av samma skäl ganska tyst än så länge. Bara några få spelare är officiellt klara och på coachfronten återstår det för sju klubbar att offentliggöra sina chefstränare.

Även om ettårskontrakt är det vanligaste finns det säkerligen spelare, och kanske också coacher, som sitter på längre kontrakt. Men det är inte så lätt att få koll dem, i synnerhet som klubbarna i allmänhet är ganska njugga med sin externa kommunikation. Att det jobbas hårt på många håll med att forma trupperna är dock klart. Någon coach jag kommunicerat med, har vänt sina blickar mot collegevärlden, för att se vad man kan hitta där.

Rekordhöga 55 svenskor spelade på college den gångna säsongen. Den amerikanska skolbasketen fortsätter att locka allt fler och inget tyder på att det är i avtagande. I höst kommer en ny grupp att falla för locktonerna och ge sig iväg, bland dem ”årets stjärnskott” i SBL Dam, Matilda Ekh, som skall spela för Michigan State.

Men college är inte för alla har det visat sig. Vissa är överhuvud taget inte intresserade, medan andra, som gett sig iväg, kommer hem i förtid. I år dök t ex båda Felicia Boström och Tyra Carlsten-Handberg upp i den svenska ligan. Båda hamnade i Uppsala innan de hade gått färdigt på college.

I år har vi en handfull spelare som gjort sina fyra år och alltså kommer ut på ”marknaden”. I några fall är det läge för svenska klubbar att lägga beslag på dem, medan andra vill försöka ta chansen att spela professionellt utomlands. Årets kull av sistaårsspelare kommer säkerligen inte att sakna anbud, i alla fall inte från Sverige. Några av dem har tidigare erfarenhet från spel i SBL Dam.

Adriana Camber, Amanda Kantzy och Lydia Friberg är division I-spelarna som har gjort sina fyra år på college. Det skulle även Moa Lundqvist och Fanny Wadling ha gjort, men båda har varid red-shirt säsongen som gick och alltså inte spelat det som skulle varit deras sista år. De har nu möjligheten att stanna på sina skolor även över nästa säsong.  Vad gäller Wadling, som redan varit på läger med det svenska seniorlandslaget, så uppges hon ha bestämt sig för att stanna i Maine över 2020-21. Med Lundqvist är det mer osäkert, d v s om hon stannar i San Fransisco ett år till eller återvänder till Europa redan i år.

Inte minst Camber och Kantzy sägs ha agenter som kommer att försöka få fram utlandskontrakt åt dem. Troligen också Nathalie Lindén, som gått på en division II-skola, Texas A&M, men nu är klar på college. Två andra spelare som också gjort sina fyra år och sina skolor är Elsa Landberg (Fresno State, division II) och Petra Sellin (Montana State, NAIA).

Särskilt Camber lär vara högvilt för klubbarna. Efter ligaspel med Eos och Uppsala har hon gjort sina fyra år på Iowa State, som är den högst rankade (42) svenskskolan. Camber fick gott om speltid sitt senior-år, 31 minuter per match, och snittade 6,5 poäng.

Även Kantzy lär få hugade spekulanter efter sig. Alviksfostrade Kantzy gick ju på RIG i Luleå, spelade sista året med Luleå i ligan och har gjort massor av u-landskamper. Kantzy gick först till Colorado State, men flyttade senare till Albany, som är en dåligt rankad skola, men där svenskan gjort bra ifrån sig. Hon spelade den här säsongen 29 minuter per match, var lagets bästa returtagare med 6,6 per match och snittade 8,2 poäng. Också Lindén, som spelade för Alvik i ligan, började sin collegetid på Colorado State, men flyttade senare till West Texas A&M. Lindén spelade sista året 20 minuter per match och snittade 4,4 poäng.

Utöver de nämnda spelarna finns några spelare som har gjort sina två år på junior college. Men om de återvänder hem är inte alltid lätt att veta. Vissa av dem gör det, medan andra byter skola efter sina två år och fortsätter spela ytterligare ett par säsonger på ett ”vanligt” college eller universitet.

Coronaeländet har som bekant ställt till det ordentlig för idrotten. Förutom alla inställda nationella ligor, blir det ju rörigt med de internationella arrangemangen. Inom basketen har bland annat alla ungdoms EM i sommar ställts in och herrarnas EM, som skulle ha spelats nästa år, flyttas till 2022. Damernas EM 2021 kommer dock att genomföras, 17-27 juni. Att herrarnas EM flyttas fram, men inte damernas, beror på att damerna har VM 2022. EM nästa år är ju det europeiska ”förkvalet” till själva VM-kvalturneringen, och är därmed ”tvunget” att spelas.

För några av de europeiska lagen blir nästa sommar hektiskt. Belgien, Frankrike, Spanien och Serbien skall först spela EM i slutet av juni och sedan OS, som äger rum 23/7-8/8. Det är ett program som inte går av för hackor och innebär att de aktuella spelarna egentligen inte får någon vila efter att säsongen 2020-21 är avslutad. Och efter OS är det på det igen, inför kommande säsong.

Det lär betyda att det varken blir hackat eller malet för de icke-amerikanska WNBA-spelarna, i synnerhet de europeiska som skall spela både EM och OS. WNBA som sådan kommer givetvis att ha uppehåll för OS, men i sedvanlig amerikansk stil blir det ett kort sådant.

Och själv undrar jag fortfarande var de 28 procenten i MVP-omröstningen i den svenska ligan hamnade. Det var ju så att McCarville och Cooper fick 28% var, och Hiedeman 16. 28% utgjordes alltså av röster på andra än de tre. Märkligt mycket med tanke på att de tre nämnda har varit rejält dominanta under säsongen. Röstades det på Nofuente, Brown, Page, James eller någon annan? Vem vet?