Bara två ligamatcher återstår innan julskinkan kommer fram. På fredag spelar Uppsala mot Luleå och på lördag Högsbo hemma mot Eos. Det skulle vara sensationer av yppersta graden om Uppsala och/eller Eos skulle ta hem spelet.

Uppsala ståtar fortfarande med en enda vinst och har förtvivlat svårt att göra poäng. Snittet 62,9 per match är det lägsta i ligan och hemma i Rosendal ligger det så lågt som 54. Vad gäller insläppta är Uppsala näst sämst, efter Visby, med 79,2. Och det håller ju inte alls mot serieledaren Luleå, som bara förlorat en gång hittills. Varken Skyttevall eller Weatherspoon, som snittat nästan 25 poäng tillsammans, spelade förra matchen för Uppsala, mot A3 på bortaplan. Och kan de inte vara med på fredag så blir det förstås ännu svårare.

Uppsala skickade för övrigt hem amerikanskan Malica Monk häromdagen. Monk har ju inte gjort någon glad, så åtgärden var högst rimlig. En ny spelare i Monks ställe tänker Uppsala rekrytera och förhoppningsvis blir det ett starkare kort.

Monk blev den andra importen som Uppsala skickat hem den här hösten. Att man inte lyckas bättre med sina rekryteringar är förstås ett svaghetstecken. Det är inte bra för laget och spelet, och det är inte bra för ekonomin när sådant händer.

Totalt sett i ligan har fem importer skickats hem för att de inte ansetts hålla måttet, och ytterligare två av andra skäl. Var och en av de fem är givetvis att betrakta som misslyckanden för klubbarna.

Eos är inne i en förlustspiral. Fem raka nederlag har det blivit och allt talar för att den sjätte kommer på lördag. Laget lider svårt av att förra säsongens starka offensiva hot, Scott och Tryggedsson, saknas i laget. Goulding sliter och kämpar på ett bra sätt, och Dacic leder laget i stort sett alla statistikkategorier, men det räcker inte alls.

Skillnaden är att Scott och Tryggedsson inte bara var spelare som producerade mycket poäng. De var spelare som skapade mycket, både åt sig själva, men framför allt åt de andra. Scott och Tryggedsson delade t ex ut mest assister i laget. Det är så väldigt mycket variation och kreativitet som gått förlorad.

Högsbo är även den här säsongen något av ligans askungesaga. I somras var Högsbo ett lag i spillror, men några rekryteringar senare, gjorda med fingertoppskänsla, i kombination med smart ledarskap, uppstod ett topplag. Högsbo har bara förlorat två gånger i år, mot respektive Luleå och A3, och vinner även på lördag om spelarna inte snubblar på sig själva.

Vi har ju konstaterat att importerna dominerar väldeliga i ligan den här säsongen. Om man skall drista sig till att välja ut höstens bästa spelare så är tyvärr inte en enda svensk spelare i sikte.

Ceejay Nofuente (Högsbo), Natisha Hiedeman (Luleå), Samantha Cooper (Wetterbygden), Janel McCarville (Alvik) och Sarah Toeaina (Telge) är mina val, tätt följda av Ivey Slaughter (Luleå), Kourtni Perry (Högsbo), Shaylen Burnett (Mark) och Shanity James (Alvik).

Men när vi summerar säsongen framåt vårkanten, så kan det se annorlunda ut. Landslagsspelarna Klara Lundquist och Nathalie Fontaine kommer ju i spel efter nyår och har några månader på sig att visa framfötterna.

Har ni sett att coacherna ofta kliver in på planen under spelets gång? Det är otroligt men sant. Vi enfaldiga trodde att det bara var tio spelare och domarna som hade rätt att vistas på planen under spelets gång. Men det tycks inte gälla coacherna, för i annat fall skulle man väl ha beivrat sådant agerande?

Jag har länge väntat på att det skall komma en präktig kollision mellan en coach ute på planen och en spelare/domare som kommer susande i hög fart. Den dagen lär komma, och då kan det gå riktigt illa.

I basketens regelbok står det angivet vilken påföljden blir när det upptäcks att det ena laget har sex spelare på plan. Bestraffningen blir en teknisk foul, som sätts upp på coachen. Men något om vad som händer när en coach är på planen hittar i alla fall inte jag i reglerna. Det står att coachen (och övriga som inte spelar) skall hålla sig inom lagbänksområdet. Inte ens när en spelare har skadat sig får coachen kliva ut på planen utan domarnas medgivande.

Närmast tillhands ligger väl att dela ut en teknisk foul till en coach som härjar inne på planen under spelets gång. Att domarna inte vidtar några åtgärder kan bero på skrivningen att de kan välja att bortse från ”mindre övertramp” som inte är uppenbart avsiktliga och som inte direkt påverkar spelet.

Som alltid när det gäller reglerna blir det en fråga om var gränsen går. Är det OK för en coach att vara tio centimeter inne på planen? Hur är det med en meter? Det givna svaret är att det bara kan finnas en gräns och det är den där planen börjar. En spelare som under spelets gång trampar på linjen, om än så bara med en lilltå, blir avblåst. Samma sak, fast tvärtom, borde gälla för en coach.

Så en intressant nyhet från vårt östliga grannland, som handlar om det 18-åriga finska jättelöftet Awak Kuier. Nästa vår går hon ut skolan, och har haft anbud från vartenda toppcollege i USA. Men den 195 centimeter långa stjärnan, en av få kvinnor som har dunkat under en match, kommer att nobba UConn, Baylor, Oregon och allt vad de heter.

Kuier och hennes närmaste har lyssnat på råd från olika håll, bland annat de båda belgiska stjärnorna Ann Wauters och Emma Meesseman. Det man kommit fram till är att den unga finskan, när hon gått ut skolan, skall fortsätta karriären i en bra europeisk liga. Fördelen med det är att Kuier kan delta i draften till WNBA redan som 20-åring, för att spela där är drömmen. Och det kommer hon också att göra. Förr eller senare.

Just den här morgonen hör vi på nyheterna att 99 svenskar har spelat i NHL den här säsongen. Det är rekord förstås. Den svenska basketen har som bekant inte någon i NBA just nu och bara en i WNBA. Jämförelsen mellan ishockey och basket haltar dock betänkligt, eftersom hockeykonkurrensen består av ett litet antal länder på norra halvklotet, medan basketen spelas i varje liten vrå av världen. Konkurrensen internationellt inom basketen är på en helt annan nivå.

Den svenska basketen har en oändligt lång väg att vandra. Just därför skulle det vara ett enormt framsteg om damlandslaget skulle lyckas kvalificera sig till nästa års OS. Det är den typen av framgångar på landslagsnivå som behövs för att man skall kunna ta stora språng i utvecklingen på kort tid, i motsats till den normala lunken i snigeltakt.

Jag tror inte att alla inser betydelsen av kvalturneringen i februari. Att i konkurrens med hela världen slå sig in bland de tolv som får spela OS skulle var den största framgången någonsin för den svenska basketen. Tanken är hisnande. Och det är nästan skrämmande att så mycket hänger på så litet, d v s en enda basketmatch. För högst sannolikt räcker det med att vinna en enda match.

Det var allt för den här gången, men krönikören är snart tillbaka. Härnäst följer en julkrönika i två delar, som många kommer att känna igen sig i, men inte alla gilla. Det kommer att svingas både till höger och vänster. Håll utkik efter den.