Säsongen 2021/22 kommer importreglerna i SBL Dam att ändras, så att de blir likadana som i herrligan. Det betyder att man får spela med fyra utländska spelare, oavsett varifrån de kommer. Det görs alltså ingen skillnad mellan EU-spelare och andra. Idag gäller att minst hälften av spelarna skall vara hemmafostrade, och att man får ha maximalt tre icke EU-spelare.

Frågan är om, och i så fall hur, de nya bestämmelserna kommer att påverka lagens sammansättningar. Idag har flera lag fyllt sina icke EU-kvot, d v s har tre sådana spelare, de flesta av dem amerikanskor. Några personer som jag har hört ifrån i den här frågan fruktar att det kommer att bli en ännu tydligare skillnad mellan klubbarna som har gott om resurser och de övriga. Poängen skulle vara att de förra har råd att skaffa fyra amerikanskor och därigenom kommer att få en klar fördel mot de andra.

Ett sådant scenario är nog inte uteslutet, men det är inte alls säkert. Vad jag förstår är det t e x inte särskilt många herrligaklubbar som har fyra amerikaner i sina led den här säsongen. Klubbarna har råd med det de har råd med. Risken är nog att man skulle klämma in fyra amerikanskor i budgeten och tvingas ta ”billiga” spelare för att ha råd med dem. Det är ett scenario som inte är särskilt tilltalande, eftersom det skulle urvattna kvaliteten och ta ännu mer speltid från de inhemska.

Redan idag har tre lag fem utländska spelare och nästa år får de alltså ”offra en”. Ett lag har den här säsongen fyra medan snittet i ligan är tre per lag. Det är knappast troligt att särskilt många kommer att ha råd med många fler importer. Intressant nog har de båda topplagen, Alvik och Luleå, bara har två respektive en import. Den stora skillnaden skulle bli om just de två får för sig att gå upp på fyra, men det är nog tveksamt, eftersom det finns andra saker att ta hänsyn till. Båda klubbarna har ju starka svenska uppställningar och det är i så fall de som skulle drabbas mest.

Det finns däremot en annan sak som skulle påverka klubbarnas möjligheter att värva utländskt. Moderaterna har ju föreslagit att den lägsta ”försörjningsnivån” för icke EU-anställda borde höjas från dagens drygt 13 000 i månaden till 32 000. Många spelare som har sin hemvist utanför EU har ju redan idag lönenivåer som ligger strax ovanför minimilönen och att klubbarna skulle ha råd att betala mer än dubbelt så mycket som de gör idag för sina amerikanskor, är knappast troligt.

Än så länge är det här bara ett förslag från ett oppositionsparti, men en hel del talar för att vi inom en snar framtid får en förhöjd försörjningsgräns, d v s den lägsta nivå som arbetsgivare måste betala sina anställda. Och det är naturligtvis inte alls säkert att en sådan eventuell nivå hamnar så högt som moderaterna föreslår. Men en höjning av minimilönen skulle säkerligen innebära att vi istället får se fler EU-spelare i ligan.

Ännu har inga besked kommit om i vilket WNBA-lag Amanda Zahui hamnar. Annars är kontraktstecknandet i ligan i full gång. Vad gäller spelare med svensk anknytning fick vi häromdagen höra att Chanelle Molina, Norrköpings guard, har fått ett ”training camp contract” med Indiana Fever. Och sedan tidigare har det varit klart att Natisha Hiedeman, förra säsongen i Luleå, fått förlängt med Connecticut.

På bara en vecka, sedan det blev tillåtet att kontraktera spelare, har flera intressanta övergångar skett. Den mest uppmärksammade är förstås Candace Parkers övergång från Los Angeles till Chicago, men det finns flera: Alysha Clark, som var så bra i Seattle, flyttar till Washington, Candice Dupree från Indiana till Seattle, Chelsea Gray går från Los Angeles till Las Vegas och Kayla McBride från Las Vegas till Minnesota.

Zahui är i år ”unrestricted free agent”, vilket innebär att hon är fri att skriva kontrakt med vilken klubb hon vill. Zahui har tillhört New York Liberty de senaste åren och helt osannolikt att hon fortsätter är det nog inte. För stunden har NY tolv spelare under kontrakt, och bara en av dem, Kiah Stokes, är insidespelare. New York har värvat tre nya spelare: Betnijah Laney, som förra säsongen valdes till ”most improved player”, kommer från Atlanta, och så har man hämtat två spelare från mästarlaget Seattle, Sami Whitcomb och Natasha Howard. Värvningen av de två senare lyckades genom en affär som tre klubbar var inblandade i, och där NY bland annat fick byta bort sitt förstaval i årets draft. New York skulle ha fått välja först i år, men istället blir det som sexa.

Det blev idel favoritsegrar i vardagsmatcherna den här veckan, men både Uppsala och Eos bjöd sina respektive motståndare, Högsbo och Luleå, bra motstånd i tisdagens matcher. Uppsala saknar fortfarande två av sina viktigare kort, Lukacovicova och Puthoff-King, och verkar ännu inte ha flåset uppe efter covidhärjningarna. De här sakerna gjorde att Uppsala föll ihop i andra halvleken. Och med bara tre spelare som producerar på en vettig nivå så går det inte, inte ens mot ett Högsbo som sannerligen inte är som i fornstora dagar.

Lyckligtvis var Hyder tillbaka i Högsbo, för annars skulle de fått åka hem med en förlust. Nej, Högsbo står inte alls att känna igen efter alla problem med laget under säsongen. Mot Uppsala blev det en svag insats framåt, med klen procent i avsluten. Det blev att kriga sig till vinsten istället. Uppsala fick t o m vinna returtagningen, men 13 steals och bara åtta turnovers för Högsbo räckte den här dagen, för hemmalaget var riktigt generöst och kastade bort bollen 21 gånger.

Eos hade länge häng på Luleå, men orkade inte riktigt och tvingades släppa in mer än 50 poäng i den andra halvleken. Men Eos fick, som så ofta, ut väldigt mycket av sina spelare, och sköt riktigt högprocentigt. Det var Dacic som hade behövt vara mer effektiv för att det skulle ha blivit en tätare match. Men det är alltid kul att se Eos och deras rörliga spel i båda ändarna av planen, även om det är ett spel som kostar bortkastade bollar, så även idag.

Luleås välgörare mot Eos var Matilda Ekh, som satte 27 poäng, tillsammans med Ellen Nyström, som nästan aldrig gör en dålig match. Annars var det inte mycket mästartakter som visades den här kvällen, då inte ens Maggie inte hade torrt krut i kulsprutan. Ynka sju poäng av Lucas, som kom ur balans när hon fick foulproblem.

Mot Helsingborg var Lucas mer sitt rätta jag och sköt 5/8 på treorna för totalt 20 poäng, när Luleå trampade ifrån efter 15 minuter och vann med 93-62. Ännu har vi inte sett skymten av Helsingborgs nya amerikanska, Nicole Martin. Det tycks vara ett väldigt krångel med pappersarbetet.

Maggie Lucas skjuter hittills imponerande 51,2 % på treorna. Före sig i ligastatistiken har hon bara lagkamraten Chioma Nnamaka, som är bäst av alla med 53,6 %. Vad gäller Nnamaka går det över huvud taget inte att överskattade den betydelse hon har för sitt lag, vid sidan av skytten. Hon är en spelare som utan större åthävor, och i kraft av sin stora erfarenhet, hela tiden tycks vara på rätt ställe, gör rätt saker och tar rätt beslut. Nnamaka gör sitt jobb på ett prickfritt sätt, och tycks inte göra anspråk på mer utrymme och mer boll än hon har.

Sådant är oerhört viktigt för laget, i synnerhet för ett lag som Luleå, med många unga spelare, som i trygg vetskap om att mer erfarna spelare utgör basen, vill ha utrymme och kunna göra sina misstag. Över huvud taget måste man ge en eloge till hela Luleås erfarna garde i det här avseendet. Veteranerna är som mammor till de unga. De släpper fram kavlarna på grönbete, men håller ordning och ser till att säkerheten finns där. Bättre utvecklingsmiljö är svår att tänka sig.

Södertälje höll jämna steg med A3 på bortaplan, ända fram till halvtidspausen. Men sedan blev det samma visa som i de andra matcherna, d v s det bättre placerade laget tryckte gasen i botten, i den här matchen när A3:s startspelare fick upp ångan. Södertälje spelar ett fint och strukturerat spel när de får svängrum, men fysiskt räcker inte laget till mot de bästa. Men Södertälje kan nog göra en bra säsongsavslutning och skall utan problem kunna ta en plats i slutspelet. Det kan mycket väl bli A3 i kvarten för Södertälje.

Det var ”de fyras gäng” som åter fixade biffen till A3. Mazionyte imponerade med 5/7 på treorna och 21 poäng, men hela laget sköt oerhört starkt bakom linjen, 44 %.  Thompson briljerade med sina tio assister och med sina sidledsförflyttningar, som är vassast i ligan.

A3 dundrar på och har nu elva raka vinster. Samtidigt visade matchen mot Södertälje lagets sårbarhet. Förstauppställningen är av toppklass, men när andra skall bytas in får laget svårt att hålla nivån. Det blir en väldig kvalitetsskillnad i A3 beroende på vilken uppställning man har på planen. A3 borde snart ha Sandra Hansson på ingång, och förhoppningsvis kan hon bidra i det här avseendet.

Nu ser vi fram emot söndagens späckade spelschema. Det blir en komplett omgång för en gångs skull, eftersom Högsbo-Luleå avslutar på måndag med en tv-sänd match. Helsingborg-Wetterbygden och Visby-Södertälje blir två nyckelmatcher för kampen om den åttonde slutspelsplatsen. Sparks och Visby är piskade att vinna sina matcher för att kunna hänga med, i synnerhet Visby, som inte har råd att hamna på samma poäng som Wetterbygden när grundserien är avklarad.