Det är- och har på senare tid varit en väldig ruljangs på spelarfronten i SBL Dam. Elva spelare har lämnat/fått lämna den senaste tiden. Nästan lika många har tagits in som ersättare och fler lär det bli innan transferfönstret stänger sista februari, eftersom flera lag ändå hade tänkt att förstärka inför kommande slutspel.

I Luleå är Tilde Ahlin och Deborah Costa borta, och amerikanskan Maggie Lucas på väg in. Wetterbygden tappade Keri Jewett Giles, ersatte henne med Betsy Macdonald och har dessutom förstärkt med Veronika Mirkovic. Och så lämnar Amanda Kantzy SBBK för spel i polska Polkowice, ett av de bästa lagen i ligan. Klubben har redan håven ute efter en ersättare.

Helsingborg tappade både Elin Gustavsson och Sara Rokkanen, som flyttade till Frankrike respektive Spanien. Minst en spelare ersätter HBBK med. Vad jag förstår är det en amerikanska vid namn Nicole Martin, en amerikanska på 185 som gick ut Southern Illinois förra våren.

Mest turbulens har det varit i Mark, där fem spelare inte ville ställa upp och spela mot Högsbo innan jul. Alla tre amerikanskorna: Hailey Basset, Fallyn Freje och Shayla Bennet, var bland dem och kommer inte att ses mer i Marklinnet. Miranda Elebring kommer inte heller att spela mer och inte heller unga Ruba Abo Hashesh. Den senare väntar bara på sitt visum, eftersom det sedan tidigare varit klart att hon skulle iväg till college i januari.

Mark fick lyfta in några spelare från de egna leden och aktiverade också Maria Florencia Palacios, som spelat i klubben tidigare, men nu är tillbaka eftersom hon är gift med coachen, Antonio D’ Albero. Och så gjorde Mark en fin värvning i Johanna Prytz, som hämtades från Saarlouis i den tyska ligan. Snart är truppen fulltalig, då Mark gjort klart med tre nya amerikanskor, som gick ut college 2020: Forwarden Chance Graham (Coppin State), Jordan Agustus (Texas Rio Grande Valley), forward även hon, samt guarden Taylor Edwards (Old Dominion).

Högsbo har, såvitt det är känt, inte skiljts från någon spelare, men kanske måste de snart fylla, med tanke på allt skadeelände som drabbat laget den här säsongen. Elin Johansson och Elin Fredriksson är sakteliga på väg tillbaka efter sina långa speluppehåll, och kan inte ännu på länge delta på det sätt som skulle behövas. Sedan gick ju Ieva Ivaskeviciute sönder och lär inte spela mer den här säsongen. Ceejay Nofuente skadade sig i matchen mot Wetterbygden och kör nu reahab för att kunna komma tillbaka. Och som om det inte vore nog, fick Alexis Hyder någon form av knäskada i söndags mot Södertälje. Det är inte klart hur pass allvarlig skadan är.

Även Visby har haft stora bekymmer, dock inte med några av sina absolut viktigaste spelare, men det är illa nog. Finskan Isabella Kaukopaasi spelar inte alls den här säsongen p g a barnafödande, Mika Vågström är borta resten av spelåret, Moa Fredriksson har flyttat bort och Annie Kjellberg har dragits med stora sjukdomsproblem och inte spelat sedan oktober. Visby har tagit in Frida Lundquist, den äldsta av de tre systrarna, som anslutit från Djurgården.

NCAA har börjat med en ny modell för ranking av lagen i den kvinnliga collegebasketen. Den kallas NET och förväntas bli ett mer lättfotat rankingsystem än det förra. Uppdatering sker efter varje speldag, och skall därför på ett bättre sätt spegla lagens aktuella form.

Skolorna där de bästa svenskorna spelar har i den nya rankingen tagit rejäla skutt. SFA (Stephanie Visscher) är så högt upp som plats 33, Penn State (Tova Sabel) ligger på plats 98 och Maine (Fanny Wadling) är rankat som nr. 115. Och alla tre har ju börjat säsongen på ett bra sätt. SFA har 10-2 i matcher och är obesegrade i sin conference, Southland. Penn State krigar på i tuffa Big Ten och har visserligen bara vunnit en av sina fem matcher i conferencespelet (3-5 totalt), men gjort riktigt bra matcher mot lag som är topprankade. Och senast tog laget en meriterande seger över Minnesota.

Maine ångar på i America East, där de är 5-1 (totalt 8-1). Maine är tippat att vinna sin conference och därmed ta en plats i det nationella slutspelet, dit de 64 bästa går. SFA förväntas göra samma sak i Southland, men det blir värre för Penn State, som har en mördande konkurrens i sin conference. Big Ten är en av de ”fem stora”, tillsammans med ACC, Big 12, Pac-12, and SEC. Flera av lagen i dessa serier går till det nationella slutspelet, även om de inte vinner sin conference.

Det finns även en rankinglista som kallas för ”mid major”. Där listar man de bästa skolorna som inte tillhör de ”fem stora” serierna och som bygger på omröstning. I den är Maine rankat på plats 12 och SFA på plats 14. Sammantaget kan vi säga att svensklagen är rankade bättre än på länge, och en ännu bättre nyhet är att de högst troligt kommer att flytta fram positionerna ytterligare.

Jag ser inte så ofta på NBA, men i jul- och nyårshelgerna har jag tittat på några matcher. Ligan innehåller ju världens bästa spelare och visst imponeras man av atletismen och skickligheten hos många av spelarna, men ändå är det långa stunder segt. Segast av allt är de många och oändligt långa time-outerna, men inte heller spelet i sig är alltid njutbart. Det är faktiskt märkligt att så många bra spelare inte kan bjuda på mer underhållande spel. Allt tycks handla om de individuella prestationerna. Spelarna verkar inte bry sig så mycket om laget, utan tycks tänka på enbart sina egna statistiksiffror och hur mycket mer nästa kontraktsförhandling kan ge.

En dimension av spelet som helt verkar ha försvunnit är centerspelet. Det finns hur många jättar som helst i NBA, men de ägnar sig enbart åt screensättning och att skjuta treor. Den senare ivern delar de med i stort sett alla. I de matcherna jag såg sköts det ett helt otroligt antal treor. Jag skall nog sluta klaga på att de svenska damspelarna skjuter mycket treor, efter den upplevelsen.

Eos har meddelat att man förlänger kontraktet med coachen Jan Hricko, till 2023, d v s ytterligare två säsonger efter den här. Det förvånar mig inte det minsta. Det är bara att gratulera honom och klubben till att hittat varandra. De trivs med honom och han med klubben och Lund, och då är det inte mycket att tveka om.

Kontinuitet och långsiktigt tänkande skulle det behövas mer av. I USA är det annorlunda, inte minst på college. Collegecoacherna stannar i snitt många år på sin skola, vissa i princip hela sitt yrkesliv. Och amerikanerna är inte heller åldersfixerade på samma sätt som i vår del av världen. Inget åldersförakt på andra sidan Atlanten, inte, snarare respekt för erfarenhet. Hos oss ser man på det helt annorlunda, såväl inom idrotten som i samhället i övrigt. Här anses allt som är ”ungt och fräscht” vara det som gäller, och coacher byts ut lika ofta som skjortan, under märkliga förespeglingar om att man behöver ”nya ideér” och ett ”annat tänkande”.

I collegebasketen har t e x Geno Auriemma, som är 66 år, varit på UConn i 35 år och Tara VanDerveer lika länge i Stanford. Men det finns många fler. På herrsidan har t e x Joe Boeheim varit 42 i Syracuse och Mike Krzyzewski 38 år på Duke. Jag tror inte att någon skulle få för sig att ifrågasätta de nämnda coacherna eller beskylla dem för att ha tappat gnistan, att inte hänga med sin tid och vara omoderna, eller att inte förnya sig och utvecklas.

Kanske kan vi hoppas på att fler klubbar satsar på mer varaktiga relationer med sina coacher. En del signaler på det ser man i alla fall. Hricko är ett exempel och på herrsidan har vi t e x Peter Öqvist, som hade en radda år i Sundsvall. Och inget pekar väl på att han skulle skiljas från Luleå den närmaste tiden. I Norrköping har man bestämt sig för att förlänga med sin coach för herrlaget, Mikko Riipinen. Han är ju årets succécoach i SBL Herr och har nu ett kontrakt som sträcker sig över 2025.

Det var inte utan att man satte kaffet i vrångstrupen när det blev klart att Kalis Loyd lämnade sin spanska klubb, Clarinos, och hamnade i den franska andraligan, i Toulouse. Jag, och säkert många andra, var säker på att hon skulle plockas upp av en europeisk storklubb. Men icke. LF2 är definitivt ett nedköp för Loyd.

Anledningen till hennes klubbyte hamnade helt enkelt inte om att ta ett nytt steg och kanske avsluta karriären i en stor klubb. Det var mer fråga om att fly något som hon inte trivdes med. Det är känt att Loyd inte alls kom överens med sin coach i Clarinos. Att allt inte stämde syntes tydligt även för en utomstående. När Clarinos kvalificerade sig för Eurocup genom att besegra Kangoereos, placerades t e x Loyd på bänken från början. Märkligt, med tanke på att hon var lagets bästa spelare.

Nu blir det inget Eurocup för Kalis Loyd, och inte heller Euroleague. Det är bara att gratulera Toulouse, som får till sig en spelare som kommer att dominera stort i ligan. Men visst hade vi önskat den svenska landslagsstjärnan något bättre.

Det har undrats en del varför Amanda Zahui inte har spelat för sitt klubblag, Dynamo Kursk, på en månad. Några direkta besked har inte gått att få, men jag noterade en rad på Kursks hemsida, där de meddelade att Zahui inte är tillgänglig på grund av en skada. Vad det handlar om, och hur allvarligt det är, framgick inte i meddelandet. I landslagets trupp inför den sista EM-kvalmatchen mot Montenegro är Zahui i alla fall uttagen. Förhoppningsvis kan hon vara med i matchen, som spelas 4 februari, trots det långa speluppehållet.

De amerikanska demokraterna tog som bekant kontroll över senaten genom att vinna Georgias båda platser. Republikanerna och demokraterna har nu 50 platser var i senaten, men utslagsrösten ligger hos senatens president, d v s den blivande vicepresidenten, demokraten Kamala Harris.

En av de båda republikanerna som blev av med sin plats i senaten var Kelly Loeffler, även känd som framgångsrik affärskvinna och involverad i WNBA-laget Atlanta Dream, där hon är delägare med 49 % av aktierna.

Loeffler hamnade ordentligt i hetluften tidigare i år, då hon tydligt tog ställning mot BLM-rörelsen och att ligan gjorde årets säsong till ett år för ”social rättvisa”. Det finns andra som riktat kritisk mot delar av det som BLM står för, men det tog naturligtvis extra skruv när en så framträdande person som Loeffler uttalade sig som hon gjorde. Ligaspelarna, som engagerat sig djupt för rörelsen, blev skogstokiga och det höjdes krav på att hon skulle släppa sig ägande i Atlanta Dream.

Ligan bestämde dock att hon inte behövde göra det, men protesterna mot Loeffler har fortsatt. Inför senatsvalet ställde t e x flera spelare i Dream upp på en bild iförda svarat t-shirts med ”Vote Warnock” tryckt på bröstet. Pastorn Raphael Warnock var ju den demokrat som Loeffler ställdes mot i Georgias senatsval, och den som hon alltså fick ge upp sin plats åt. Det är alltså besvärliga tider för Kelly Loeffler och vart allt tar vägen återstår att se.

Ett återkommande diskussionsämne är det om den stora mängden orent försvarsspel, inte minst att händer och armar ständigt frekvent används som vapen. Den gode Torbjörn Björnström, Umeåbloggaren, skriver t e x ofta om den här saken, och menar att domarna låter alltför mycket vevande passera utan åtgärder.

Det är lätt att hålla med om att det generellt är alldeles för mycket ojustheter, och frågan är väl om domarna helt enkelt inte orkar blåsa på t e x all handchecking som de ser, rädda för att blåsa sönder matcherna. Björnström rekommenderar modellen att i början av matchen blåsa på precis allt, för att på sätt stävja ojustheterna och sätta nivån för resten av matchen.

Det kanske är vägen att gå, för en sak är i alla fall klar, nämligen att det tolereras avsevärt mycket mer här, och i resten av Europa, jämfört med USA. Det är många som vittnat om detta, inte minst collegespelare, både sådana som kommer hit efter collegespel och sådana som åker dit, och upptäcker skillnaden i bedömningarna.

Ett exempel är det kroatiska jättelöftet Nika Muhl, som inför den här säsongen anslöt till UConn. Muhl har jätteproblem att anpassa sig till bedömningsnivån, och har berättat att hon ständigt grälar med sin coach, Geno Auriemma, om saken. ”Så fort man visar sig på planen blåser de foul, det är helt annorlunda än i Europa” sa hon i en intervju.”

Den i Sverige verksamme spanske coachen, Boris Balibrea, har många strängar på sin lyra. Vid sidan av sitt coachande lär han t e x vara en riktig specialist på olika varianter av ”gin and tonic”. Och jag såg nyligen ett Twitterinlägg där han i en filmsnutt badade i en isvak. Antagligen skedde detta i trakterna av Umeå, där han ju numera leder Umeå BSKT i SBL Herr.

Utan att tveka steg Balibrea ned i vaken, där han stannade i en minut och t o m doppade sig helt. Imponerande, också med tanke på att man så sällan ser någon ”ta seden dit man kommer”, i synnerhet i det här landet där normen är den helt motsatta. Om han tog isbadet av ren nyfikenhet, efter ett förlorat vad, för att han vill pricka av saken på en ”bucket list” eller rentav är en frekvent isbadare, är inte känt.

Jag bytte några ord med Janel McCarville i samband med Alviks bortamatch mot Wetterbygden i måndags. Amerikanskan gjorde som vanligt stor skillnad för sitt lag de stunder hon var inne på planen, och styrde som alltid händelserna. Det är något som vi vant oss vid. Jag frågade McCarville om hennes framtidsplaner, främst om det fortsatta spelandet.

Lite överraskande svarade hon att hon kommer att spela i Sverige, i den svenska ligan och i Alvik ”så länge hon kan”. Och tillade: ”Jag spelar ända tills den dag då jag märker att försvararna lyckas plocka bort mig”. Ett klart besked till alla motståndarlag, m a o. Någon pensionering är det inte i sikte för McCarville.

Södertälje tog som bekant en viktig och stark seger mot Högsbo i söndags. Vi får se om det var startskottet för en vandring uppåt i tabellen. Om inte annat kan det kanske hända stora saker nästa säsong för coach Lantto och hans gäng, i alla fall om man får tro på de sensationella rykten som just nu cirkulerar. De obekräftade ryktena säger nämligen att ett par spelare, som kan förändra allt, är på väg in. I vanliga fall skall man inte bidra till att sprida sådant som bara hörs i bruset, men det här är på en nivå som ändå måste lyftas fram.

Det som hävdas är nämligen att de båda tvillingarna Eldebrink, Elin och Frida, kommer att flytta hem till Södertälje efter den här säsongen. De båda svenska landslagsstjärnorna sägs ha privata skäl till den påstådda hemflytten efter utlandskarriärer som varat längre än tio år. Det skulle onekligen vara något, inte bara för Södertälje utan för hela den svenska ligan.

Frågan är alltså om det ligger något i de här rykten. Skulle Eldebrinkarna verkligen avstå ytterligare någon inkomstbringande säsong utomlands? Å andra sidan har ju alla förväntat sig att de båda förr eller senare skall avsluta karriären i Sverige och Södertälje, så varför inte redan i höst?