USA har som bekant de bästa basketspelarna och det amerikanska landslaget är överlägset bäst i världen, men andra länder knappar lite sakta in på amerikanskorna. USA kan nog slå alla även med sitt B-lag, men knappast med sitt tredjelag. I VM-kvalet saknade USA många av sina bästa. Man kan säga att det var B-laget som man ställde upp med och kom undan med blotta förskräckelsen mot Belgien. Matchen slutade 84–75.

Intressant med Belgien var att en av deras största stjärnor, Hind Ben-Abdelkaber, var tillbaka i landslaget, för första gången på många år. Det var nog meningsskiljaktigheter med förra förbundskaptenen, Philip Mestdagh, som var orsaken till att hon varit borta så länge, men nu när Belgien har bytt coach är hon med igen. Abdelkader, som spelar i det ryska topplaget Nika, levererade direkt mot USA och var poängbäst i sitt lag med 17.

Annars får man säga att det är beundransvärt av Emma Meesseman och flera av de andra belgiska stjärnorna, att de alltid ställer upp för sitt landslag. Inte ens WNBA-säsongen får komma i vägen när landslaget skall samlas. Det är skillnad mot många andra smådivor i andra landslag.

Apropå Belgien så blir WNBA-laget Chicago, det regerande mästarlaget, lite av ett belgiskt fäste den här säsongen. Först värvades legendaren Ann Wouters in som assisterande coach, och sedan rekryterades Julie Allemand från Indiana. Fast förra året spelade inte Allemand där. Hon valde istället landslaguppdrag för Belgien. 2020 var Allemands första år i WNBA, och hon blev historisk som den första spelaren att väljas i tredje rundan i draften och bli vald in i ”All Rookie Team”. Nu ryktas även Meesseman vara aktuell för Chicago och i så fall är ju kolonin komplett.

Det var lite typiskt att Allemand valdes så sent i draften, men sedan gjorde succé. Amerikanerna behandlar ju de utländska spelarna ganska styvmoderligt och har en tendens att övervärdera mer mediokra, inhemska spelare. Men det finns förstås undantag. Både Amanda Zahui (2015) och finskan Awak Kuier (2021) valdes som tvåor. I årets draft, som äger rum i april, är Sika Kone från Mali förhandstippad att gå sent i första rundan, av vissa t o m i andra. Kone, som är stjärna i den spanska ligan, i Gran Canaria och i Malis landslag, är i själva verket mer ”WNBA-redo” än någon collegespelare. Hon har en fysik på en helt annan nivå än någon av dem. Det vore skrattretande om hon inte valdes som ”lottery pick”, d v s bland de fyra första. Men vi får se, kanske något lag får upp ögonen och gör en ”tidig stöld” av Kone.

Ett exempel på överdriven amerikansk optimism och tro på de egna inträffade i förra årets draft. Indiana överraskade då alla med att välja guarden Kysre Gondrezick från West Virginia, som fyra. Det förväntades gå åt pipsvängen och det gjorde det också. Stackars Gondrezick fick spela mindre än tio minuter per match och presterade föga. Inför årets säsong spolade Indiana henne, vilket var ett effektivt sätt att kasta bort en ”lottery pick”. Men Gondrezick får en ny chans i år. Chicago har plockat upp henne, men längre än ett ”training camp contract” har klubben inte sträckt sig.

Även Klara Lundquist har fått ett ”training camp contract” i år med Washington. Förra gången kom hon ju inte i väg, så det återstår att se hur det blir den här gången. Det är riktigt kul att hon får chansen, men med tanke på hennes tidigare proffsäventyr så kan man ju verkligen undra. Det är ju betydligt längre till Handels från Washington än från Gdynia. Och framför allt gäller det ju att klara uppgiften på träningslägret och slå sig in i laget i den tuffa konkurrensen. Nyligen plockade t e x Washington upp det japanska landslagets point guard Rui Achida och har sedan tidigare spelare som Ariel Atkins, Natasha Cloud och Shatori Walker-Kimbrough på bakplanen.

I WNBA pågår för närvarande mycket kontraktsdiskussioner. Det är ett år då ovanligt många av stjärnorna är ”unrestricted free agents”, d v s har rätt att förhandla med vilken klubb som helst. Det mest intressanta som hänt så här långt är att legendaren Tina Charles har skrivit på för Phoenix Mercury. Den förstärkningen för förra årets finallag till en av de hetaste titelkandidaterna den här säsongen. Den rutin från slutspel och stora matcher som finns i Phoenix hittar man inte någon annanstans. Det är ju inte bara landslagskvartetten Charles, Taurasi, Griner och Diggins-Smith som finns i Phoenix, utan även spelare som Diamond DeShields, Kia Nurse och Brianna Turner.

SBL Dam fortsätter att leverera oväntade resultat. Det mest överraskande på senare tid är förstås Wetterbygdens seger över Luleå. Det var Luleås första förlust i ligaspelet sedan april förra året, i den andra finalmatchen mot Alvik. Luleå stod inte alls att känna igen mot Sparks, som dock skall ha heder av ”bonusvinsten”. När laget gavs chansen att nypa till ett mästarlag som hade en svag dag så tog de den. Men hur mycket det svänger i ligan fick vi ett exempel på när Wetterbygden tio dagar efter segern mot Luleå åkte upp till Östersund och föll med stora siffror. Det blev 87–60 men kunde lätt ha blivit ännu mer. Man kan ha en dålig dag, som Luleå hade i Huskvarna, men med det lag Wetterbygden har, tycker man inte de skall förlora mot Östersund med nästan 30 poäng. Wetterbygden fortsätter att vara säsongens kanske största mysterium.

För ett tag sedan tippade jag att de lag som finns på platserna 1–7, samt Högsbo, skulle bli de som tar sig till slutspelet. Jag tror fortfarande på Högsbo, som för närvarande ligger nia, men börjar bli fundersam på om Mark kommer att fixa biffen. Laget har en dålig trend med fem raka förluster. Det kommer sannolikt att krävas tre vinster på de återstående åtta matcherna.

Vem är ”most improved player” i SBL Dam den här säsongen, d v s den som utvecklats mest jämfört med föregående säsong? Vi har tyvärr ingen officiell utmärkelse i just den kategorin, men åsikter om vem det skall vara kan man ju ha. Förra säsongen tyckte jag det var Amanda Tivenius i Uppsala. Det här spelåret skulle jag definitivt säga Sofie Ljungcrantz i Eos. Hon har tagit stora kliv på alla sätt, såväl siffer- som spelmässigt, blivit en riktigt bra tvåvägsspelare i den svenska ligan och är en av de viktigaste kuggarna i Hrickos lag.

Den gode Torbjörn Björnström, basketbloggaren från Umeå, har mycket bestämda åsikter som han gärna delar med sig av. Jag håller helt med Torbjörn när han kritiserar det faktum att ett antal ligacoacher konstant gnäller på domarna, springer in i på planen och beter sig allmänt olämpligt. Att t e x domarna har ett så stort tålamod med dem och inte blåser fler tekniska är en gåta. Kan inte bara någon säga åt de här uppblåsta coacherna att hålla truten, sätta sig ned och titta på matchen?

Jag såg Serbien besegra Australien i en riktigt dramatisk och riktigt bra match i VM-kvalet. Det serbiska landslaget, regerande europamästare, är alltid kul att titta på. De är tuffa, spelar fysiskt och ger sig aldrig. Och trots att Vasic och Brooks är borta, kvalade de på nytt in till VM. En stor del av äran och de senaste årens framgångar får coach Maljkovic ta åt sig. Hon vet verkligen hur en grupp storstjärnor skall hanteras, låta dem komma till sin rätt och låter dem styra händelserna ute på planen. Maljkoviv själv tar det ganska lugnt när spelet pågår, sitter ned och tittar på matchen. Varför hetsa upp sig på ovidkommande saker i onödan?

Vid sidan av Serbien och de direktkvalificerade USA och Australien, tog sig Belgien, Bosnien, Frankrike, Japan, Korea, Kanada, Kina, Nigeria och Ryssland till VM-slutspelet i Australien september-oktober. Inget Spanien den här gången alltså, eftersom laget inte lyckades ta en plats i kvalet efter misslyckandet i EM. Däremot återigen Belgien, som klarade sitt sjätte mästerskapskval i rad, Ryssland, som är tillbaka i finrummet och så nykomlingen Bosnien, som lever högt på naturaliserade storstjärnan Jonquel Jones, som för övrigt inte är amerikanska utan kommer från Bahamas.

Fyra av de tolv slutspelslagen kommer alltså från Europa, men sett till de verkliga styrkeförhållandena kunde det ha varit fler. FIBA har dock som policy att minst ett land från varje kontinent skall vara med och ”ordnar” kvallottningen därefter. De båda afrikanska lagen placerades t e x i samma kvalgrupp av det skälet. Den afrikanska platsen tog Nigeria, som ett tag varit kontinentens bästa lag. Mali har närmat sig Nigeria, men fick även den här gången bita i gräset. De båda länderna möttes i en direkt avgörande match om den afrikanska VM-platsen, som Nigeria vann med knappa 73–69.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen man efter matcher i de svenska ligorna har läst att man vunnit bortamatcher med t e x 68–70. Till de som skriver så kan man bara säga att, ja ni vann matchen, resultatet blev 68–70, men man kan aldrig vinna med 68–70. Man vinner matchen med 70–68 även om det var på bortaplan.

Matilda Ekh och hennes Michigan State svarade nyligen för en riktig ”upset” i collegebasketen, d v s en vinst mot ett mycket bättre rankat lag. Det blev seger mot lokalkonkurrenten Michigan, rankat fyra i landet, med 73–68. Ekh spelade 38 minuter och satte sex poäng i den sensationella vinsten för Michigan State, rankat på plats 61. I matchen efter hade Michigan State ingen chans mot sjätterankade Indiana, men det är en annan historia. Även om de högst rankade lagen går ibland på pumpen mot de svagare lagen, så fungerar rankingarna av lagen för det mesta riktigt bra. Det är ju inte helt lätt att få allt rätt med tanke på att lagen spelar i 32 olika serier. Megaskrällarna förekommer bara i enskilda matcher. Ett sämre rankat lag än 13 har t e x aldrig vunnit NCAA-mästerskapet.

Det var en upplevelse att höra den portugisiske kommentatorn under Eurosports sändning av herrarnas 10 000 meter skridsko under OS. Jag begrep inte mycket, men sannolikt visste han inte så mycket om skridsko eller vintersport i allmänhet. Men han var i total extas under loppet, sprutade ur sig kanonader av ord och gick upp i falsett i slutet av loppet: ”extraordinario”, ”recordo del mondo”, ”recordo olimpico” kunde urskiljas i det massiva ordflödet. Och vem blir inte till sig när man ser Nils van der Peol utföra en sådan prestation? Det var enastående. Han är Sveriges bäste idrottare alla kategorier. Och kul är det att den i Sverige en gång så stora sporten skridsko fått lite av en renässans.